måndag 18 maj 2015

Sanningen om att inte vara som alla andra och att acceptera det: del 2

Åren gick och det var dags för konfirmationsläger vid 14-15 års ålder, ett tillfälle att träffa nya vänner och låtsas vara precis som alla andra. Vid tidigare läger, aktiviteter och sporter jag deltagit på berättade varken jag eller någon i min familj om sanningen – eller det är i alla fall inget jag vet om. 

Då jag skulle vara borta tre veckor i sträck på konfirmationsläger tyckte mina föräldrar att det var dags att informera ledarna om hur läget stod till med mig. Ge en förklaring till varför jag ibland kanske inte hörde vid tilltal och att de skulle vara extra tydliga med att prata högt samt se till att ge information för att uppfatta att jag förstått. Här var det viktigt för mig att de ABSOLUT INTE berättade för någon av de andra konfirmanderna. Min stora rädsla var att bli upptäckt och behöva erkänna att jag inte var precis som alla andra och det värsta av allt; ingen skulle längre tycka om mig för den jag är. Jag trodde att de helt plötsligt skulle ändra uppfattning om mig om de fick veta. Under detta läger lyckades jag, som tidigare, genomföra utmaningen utan att bli påkommen.

Här någonstans minns jag till och med att min pappa försökte muta mig med att jag skulle få 1000 kronor om jag använde hörapparaten (som jag motvilligt skaffat) i en vecka. Kan ni tänka er?! Det måste nog vara här som min envishet blev påtaglig då jag inte förstod hur länge de skulle hålla på och tydligen aldrig ge upp. Det skulle ändå aldrig vara någon som förstod sig på mig och hur det var att ha en hörselnedsättning. Viktigt här att tillägga var att jag aldrig deltog vid några träffar eller föreläsningar med likasinnade. Och den där visan om att det finns många med synnedsättning som bär glasögon och att ingen klandrar de, det var inget som fungerade på mig då jag ansåg att det INTE ALLS var samma sak. Att använda hörapparat skulle få mig att framstå som en gammal tant, ja som en mormor eller farmor, så ALDRIG I LIVET.

När det väl blev dags för gymnasiet försökte min audionom lyfta fram hur viktigt det skulle vara för mig att börja använda hörapparat då gymnasiet inte längre skulle vara som grundskolan. Nu var det större lokaler och olika kurser som inte bara var med klassen men dessutom med olika lärare. Detta skulle också bli förberedande inför universitetet. Någon användning av hörapparat blev det inte för min del, men mina föräldrar informerade även denna gång mina blivande lärare, som tillsammans lyckades övertala mig om att upplysa mina klasskompisar om hörselnedsättningen. Trots att jag blivit äldre och betydligt mer självsäker var detta en känslig ålder. Beslutet att låta helt nya personer bli medvetna om något som länge varit en helt annan del av mig, som jag inte velat erkänna, var jobbigt. Efter en tids fundering gick jag med på denna men på ett villkor. Jag själv skulle inte behöva berätta och inte heller vara med när det skulle ske. Jag kom alltså senare till den lektionen med godkännande av lärare och till min stora förvåning var det ingen som betedde sig annorlunda eller ens ville prata med mig om min hörsel. Oj, vad glad jag kom att bli som gick med på att informera klassen, det var som om en sten hade lossnat från mitt hjärta! Numera behövde jag inte längre kämpa eller skämmas för att få en plats långt fram eller i värsta fall, sitta långt bak i klassrummet och inte höra något. Nu hade folk förståelse varför jag alltid behövde sitta långt fram och jag började bli mer bekväm med att öppet berätta när jag inte hörde vad som sades. Jag behövde inte längre hitta på en osann ursäkt till varför jag inte hörde.

Vid tillfällen då folk pratat eller ställt frågor till mig har jag bara nickat och låtsats att jag hört, trots att sanningen var att jag varit så trött och skämdes över att fråga en person fler än tre gånger om vad han eller hon sade. Detta har nog skapat en del förvirring hos människor som pratat med mig och som blivit fundersamma på varför jag inte svarat på frågan eller kanske bara gett ett luddigt svar.

Inga kommentarer: