måndag 18 maj 2015

Sanningen om att inte vara som alla andra och att acceptera det: del 3

När vi har tittat på tv hemma och det varit svensk-talade program eller filmer har jag behövt höja så pass högt på tv:n att jag märkt att det är obehagligt högt för min familj. Något som bidragit till att jag vid många tillfällen istället gått iväg och struntat i att ha en tv-stund med familjen. De har då berättat att det inte är någon fara och att de såklart vill att jag ska vara med och inte strunta i det på grund av min hörselskada. Jag har av medlidande valt att inte delta trots deras stöd och förståelse.

Även vid tv-tittande med kompisar har jag inte krävt att volymen behövde höjas till en lagom nivå för att jag ska höra. Detta har bidragit till att jag fått anstränga mig extremt mycket och inte alltid hängt med på exempelvis skämt, jag blev istället duktig på att fejka att jag hört det roliga genom att börja skratta när de andra gjorde det och fått det att låta äkta. Jobbigt blev det när vi skulle prata om skämtet och jag inte hade någon aning om vad som skett. Trots att skolan var medveten om min hörselskada och höjt ljudet extra mycket vid filmvisning har jag inte krävt att de skulle höja till en lämplig nivå för mig då jag inte ville vara till besvär och låta andra tycka det var obehagligt högt. Istället har jag själv fått anstränga mig till max för att höra.

En annan situation som uppstått där jag än en gång förnekat min hörselnedsättning och hittat på olika ursäkter till varför jag inte har hört var i franska Alperna. Jag var 20 år och skulle, tillsammans med ett gäng jämnåriga ungdomar, driva ett hotell under en skidsäsong. Redan efter två veckor kommenterade en kille min hörsel (något som för mig var ovanligt, troligtvis var han bara öppen, ärlig och nyfiken). Han påpekade att det var ofta jag inte hörde. Otroligt, tyckte jag att han, efter så kort tid, märkt detta då jag har kompisar som jag känt betydligt mycket längre som aldrig har sagt eller frågat om min hörsel. Som vanligt försökte jag bara prata bort det och när han till slut sade ”är det inget du har kollat upp, för det finns ju sådana ljud-/hörseltester man kan göra?”. Det här kan, för många, tyckas vara ett ypperligt tillfälle att berätta om, och erkänna min hörselskada, men detta tillfälle var inte speciellt i jämförelse med andra gånger då jag som nu inte var redo. Istället förnekade jag och sade att jag gjort sådana tester men att inget visade sig vara fel. Jag, som tidigare, ville inte visa på något sätt att jag var speciell eller annorlunda med risk för att bli dömd och sedd på ett nedvärderande sätt. Detta trots att jag skulle spendera cirka fyra månader med de här personerna. Vi skulle bo och jobba tillsammans, och då hade det underlättat om de fått information om min hörselnedsättning.

Ja, som ni märker så har vissa tillfällen blivit mer påtagliga än andra, men trots detta har jag lyckats mörka min hörselnedsättning.

Till slut när jag skulle börja läsa på universitetet hade insikten kommit till mig att det skulle vara till stor fördel om jag började använda hörapparat. Det med tanke på att vi skulle vistas och ha föreläsningar i stora salar och föreläsaren skulle befinna sig långt bort från publiken. Jag var nu noggrann med att som vanligt sätta mig långt fram men blev ändå förvånad över att föreläsare inte tog för givet att prata i mikrofon/mygga. Jag hade tyvärr ännu inte skapat mod nog att berätta att det skulle vara en förutsättning för att jag skulle höra. Sittandes på tre timmars långa föreläsningar, och trots att jag bar hörapparat kunde jag ändå inte höra som en normalt hörande. Det gjorde att jag fått anstränga mig extremt mycket vilket ledde till en extrem trötthet.

Inga kommentarer: