fredag 4 december 2015

Tre timmar med hörselhistorier

Ett av syftena med resan var att genomföra en studiecirkel kring hörselskademedvetenhet utifrån det svenska utbildningsmaterialet HUSK. HUSK materialet består av en serie kortfilmer som handlar om hur hörselskadade kan skapa en trygg kommunikation och verktyg för att kommunicera sina behov till omvärlden. I både Nepal och Sverige är det vanligt att som hörselskadad har eller haft en period då vi skäms för att vi hör dåligt och det är inte alla gånger vi som hörselskadade orkar berätta att vi har en hörselskada för människor vi träffar trots att det vore bra.

Igår var det dags för deltagarna att berätta sin hörselhistoria på max en kvart, alltså hur det har varit och är att leva med en hörselskada. Det var flera djupt personliga berättelser som berörde mig starkt och som jag kände igen mig i. De förklarade att de fått sin hörselskada genom exempelvis öronsjukdomar, en olycka eller fått medicin som var anpassad för vuxna. De beskrev hur familjen alltid skällde på dem då de inte hörde, hur de blev kallade dumma eller lata för att de inte svarade när de egentligen inte ens hade hört vad som sagts. De berättade att vännerna inte vill sitta bredvid dem, att de föredrog att vara ensamma framför att vara i grupp och om skammen över att inte höra på några meters avstånd. De delade med sig av erfarenheter från skolan, hur de läste på läpparna för att hänga med, att de aldrig lärde sig något i skolan och om klasskompisar som aldrig pratade med dem. De uttryckte glädjen över att ha en hörapparat och vara medlemmar i NAHOH där de får träffa andra i samma situation.






Här är hela gänget som berättat hörselhistorier! + två UH:are


Jag tänker att om de skulle våga berätta sina historier för sin familj, sina vänner och resten av världen så skulle det mötas av så mycket mer förståelse än av dumma ord. Jag tänker att om de sprider sina historier till olika makthavare så är det lättare att få hörselfrågor prioriterade istället för att ingenting händer. Jag tänker att om de sprider sina historier på olika sätt så blir gruppen personer med hörselskada mer synlig i Nepal än osynlig.

Det är bra att UH har genomfört både handledarutbildning för studiecirkelledare och en intensiv studiecirkel. Nu ska NAHOH snart påbörja en studiecirkel och sedan är planen att det ska äga rum minst 2 studiecirklar/år i två år framöver. Tänk vad mycket samtal om hur det är att ha en hörselskada som kommer ske. Tänk vad många historier om hur det är att leva med hörselskada som kan spridas. Tänk vad mycket som kan förändras till det bättre om NAHOH driver på ordentligt. Jag ser fram emot att se vad händer för NAHOH framöver och att NAHOH kommer till Sverige om ungefär ett år.


/Sara

söndag 29 november 2015

Avgaser, strejk och hörselrörelsens historia



Nu är vi framme i Nepal och huvudstaden kathmandu. Det är precis lika mycket avgaser och höga ljud som jag minns det från tidigare resor. Vårt hotell där vi nu bor och har bott vid tidigare resor kände jag däremot knappt igen. Stora delar av byggnaden rasade vid jordbävningen i april men reparationer pågår för fullt och jag vaknade upp till hemska ljud från trädgården imorse. Misstänker att jag vaknar till samma ljud hela veckan.

På morgonen hade vi möte med MyRights landssamordnare i Nepal som bland annat berättade om Nepals politiska situation som är en riktig röra just nu. Kortfattat så har Nepal nyligen haft val och antagit en ny konstitution som ska bidra till att Nepal blir en mer suverän stat som är mindre beroende av det stora grannlandet Indien, vilket varken invånare vid indiska gränsen eller Indien ser positivt på. Nu är det någon form av blockad vid den indiska gränsen för bland annat bränsletransporter och det kommer väldigt små mängder bränsle till Nepal från Indien just nu. Idag var det strejk bland taxichaufförer i protest mot den ohållbara situationen och det gick nästan inte att få ta på en taxi idag när vi skulle åka den dryga milen till Kirtipur där NAHOH, vår partner organisation har sitt kontor och verksamhet. Vi fick till slut tag på en superdyr taxi via hotellet och gav oss iväg efter lunch. 

Väl framme i Kirtipur så höll jag en närmare tre timmar lång föreläsning om den svenska hörselrörelsens historia tillika framväxten av Hörselskadades Riksförbund och även framväxten av UH. Det är en nästan hundra år gammal historia som har gått från att vara en välgörenhetsorganisation till medborgarrättsrörelse. En organisation som främst bestått av hörande medlemmar som vill hjälpa personer med hörselskada till att vara en organisation med en majoritet av medlemmar som har personliga erfarenheter av att leva med hörselskada. Organisationen var ca 70 år gammal då den fick sin första hörselskadade ordförande. HRF och UH är också två organisation som verkligen drivit rättigheter för personer med hörselskada till den politiska agendan och förändrat till det bättre. Ingenting som vi idag tycker är självklart har varit självklart, exempelvis rätten att ha T ljud i hörapparater eller en tillgänglig utbildning för hörselskadade utan det är något hörselrörelsen har ställt krav på som till slut blivit verklighet.

Jag hade även en del praktiska övningar mellan varven bland annat fyra hörn övningar om frågorna ” är det viktigt att hörselskadade har en central roll i organisationen?” och ”är det viktigt att hörselskadade får lära sig teckenspråk?” Samtliga deltagare ställde sig i ”Ja hörnet” på båda frågorna. Jag tror att svaret har blivit likadant med svenska deltagare och det visar att det är vi som är experterna på hur det är att leva med en hörselskada. Vi behöver fortsätta att sprida våra erfarenheter samt ställa krav på att samhället ska bli mer hörselsmart och inkluderande för personer med hörselskada för ingenting förändras av sig själv.

söndag 8 november 2015

Luxemburg - Talet

Här kommer det lovade talet, några (läs:många) dagar senare!

Jag är en sådan person som inte kan tala efter ett färdigskrivet manus, jag antar att det kanske är en övningsfråga. I vilket fall så får förskriva manus (alltså de jag gör själv) mig att känna mig bortkommen och stel. Så fort jag går utanför manuset så hackar jag, tappar tråden och får ”black out”. Därför är jag en sådan person som helst skriver upp några stödord och sedan talar fritt utifrån dessa. Jag brukar tänka att det är lättare att ”lyssna in” publiken då.

Därför så har jag faktiskt inget färdigt tal att lägga upp. Jag har bara stödord att gå utifrån och det jag skriver här nedan som ”talet” kommer snarare vara en sammanfattning än ett korrekt manuskript över vad jag sagt.

Först och främst så drog jag ett skämt som min kompis gjorde under förra hearingen, folk tyckte att det var roligt och frågade om jag kunde köra favorit i repris. Jag tänkte att ja, det skadar ju inte.

Talet;
"Twelve points go to Sweden!"

*Skrattpaus* (och Cor Meijer avbröt lite för att berätta historien bakom).

Först skulle jag vilja säga ett stort tack till er deltagare för att jag fick lyssna på era diskussioner, det har varit otroligt givande och jag har också haft riktigt kul! Ni är så otroligt coola och modiga för att ni gjort era röster hörda och för att ni vågat tala här idag under plenary session. Så om alla skulle vilja, tillsammans med mig, ge en applåd till deltagarna på mitt språk. Teckenspråk. Upp med händerna och sedan vrider ni dem fram och tillbaka.

*Applåd-paus.*

Först och främst skulle jag vilja lyfta upp några ord som uppkom under diskussionerna, ”normality and unnormality”, alltså normalt och onormalt. Många deltagare uttryckte en vilja att ses som normal, och deltagare använde också ordet ”normal” om de skolkamrater som inte hade en funktionsnedsättning. Man pratade om normalitet som norm och oss/sig själva som de som stack ut. Det fick mig att fundera. VAD är normalitet? FINNS det ens?

Jag tror att ett viktigt steg mot ett jämlikt och inkluderande samhälle är att först se över vårat eget synsätt. Hur ser vi på oss? På samhället? Om man själv ser och benämner skillnader i sina tankar, kan man då arbeta mot ett samhälle där inkludering och delaktighet är en självklarhet? Jag tror att om vi granskar oss själva, förändrar vårt synsätt på oss själva så är det ett enormt steg i sig!

Nu tänker jag berätta om ”the key point of key points” vilket jag tänker är; INFORMATION och KUNSKAP. Alla grupper pratade om detta, och om att ökat kunnande bland människor om funktionsnedsättningar skulle leda till delaktighet och inkludering. Man pratade om att man önskade mer utbildning inom specialpedagogik för lärare för att de i sig skulle kunna arbeta för en inkluderande undervisning. Mer information ut i samhället, och till eleverna på skolorna. Deltagarna pratade om att kunskap skulle leda till större acceptans,vilket man menade skulle leda till inkludering.

När man pratade om hjälpmedel och inkludering i skolan så pratade man även om viktigheten i att inkludering inte bara handlade om inkludering under lektionstid utan även social inkludering på exempelvis raster etc. Deltagarna lyfte även upp positiva erfarenheter när skolorna anordnat gemensamma aktiviteter för eleverna på respektive skolor.


Flera deltagare pratade om att de trodde att deras skolkamrater inte riktigt vågade prata med dem eller inkludera dem i sin kamratskap eftersom de var oroliga för att göra fel. Många berättade om att de upplevt ignorans och avståndstagande från sina klasskamrater. Deltagarna själva återkom då till det här med information och kunskap, de tänkte att om dessa skolkamrater hade ökad förståelse för funktionsnedsättningen så skulle de lättare våga och kunna överkomma sin rädsla och ignorans.

Deltagarna uttryckte en önskan om att vilja ses som personer, och inte som sina funktionsnedsättningar. Att folk i deras omgivning kunde se igenom funktionsnedsättningen och se individen bakom.

Ett perspektiv som jag tyckte var förvånande och roligt att det kom upp var att en deltagare pratade om högre lön till lärare. Det som gjorde att jag stannade upp och fastnade för detta var att här, när vi diskuterar, så handlar i princip allt om deltagarnas perspektiv. Det är ett av få tillfällen då de får göra sina röster hörda, men ändå så kommer det här perspektivet upp, lärarnas perspektiv. Kul!

Sist men inte mist skulle jag vilja lyfta deltagarnas vilja att bli involverade i beslutsprocesser. Ett citat som använts ofta här på hearingen är ”not about us without us” (inte om oss, utan oss) och det är exakt det som deltagarna lyft upp. De menar att de är de som har största kunskapen om sig själva och om funktionsnedsättningen, varför ska då inte DE få vara med i beslutsprocesser och diskussioner kring inkludering? Detta gällde allt från politiska diskussioner till beslut som rörde den fysiska klassrumsmiljön. Unga vill påverka, ge dem tillfället!

Slutligen skulle jag vilja avsluta med ett citat som så ofta kom upp under förra hearingen men som jag inte hört än.

”We are all different colors and together we makes a wonderful rainbow.”
(Vi är alla olika färger, och tillsammans utgör vi en vaaker regnbåge.”)


Tack.
Syntolkning: Min anteckningsbok där stödord till talet ovan står.

tisdag 3 november 2015

Höstens första styrelsemöte!

Tja! Edvin här ;D
Söndagen 11 oktober så hade vi höstens första riksstyrelsemöte, det var väldigt trevligt att träffa alla igen efter det långa sommaruppehållet. Faktiskt så var nästan hela riksstyrelsen med redan dagen innan, då var det en utbildning för blivande stationsvärdar och så. Gamla och nya medlemmar möttes den lördagen för att förbereda sig inför det kommande årsmötet, en och en annan rolig lek bröt isen och stämningen blev lättsam resten av dagen. Nej, ni behöver inte vara oroliga, när påverkanstorget skulle testas praktiskt, så skuttade vi i styrelsen gladeligen runt och skrev under den ena udda "motionen" efter den andra. Vi (okej, iaf en av oss) testade dessutom deras förmåga att hantera inte-så-traditionella situationer som kan uppstå vid årsmöten, haha, skräcken i deras ögon var underbar!

Men ja, tillbaka till själva mötet. Den var otroligt komprimerad, vi hade väldigt mycket att prata om på kort tid. Tyvärr hann vi inte ta upp exakt allting där, fast det absolut viktigaste prioriterade vi såklart. Som typ viktiga punkter inför årsmötet och så, åh vad kul det ska bli! Få träffa alla er trevliga medlemmar, diskutera vad vi har för planer framöver i vår förening. :D

Hej svejs leverpastej :D (vegetarisk då förstås)

söndag 18 oktober 2015

Luxemburg - Sluttankar

Hearingen avslutades officiellt i fredags kväll men de flesta av oss umgicks även på middagen och igår.

Det har varit otroligt skönt att komma hem till min egna säg men samtidigt så längtar jag tillbaka så otroligt mycket och hade gärna stanna några dagar till. Det handlar inte så mycket om självaste platsen (men inget ont om Luxemburg!) utan snarare det här att vara omgiven av och lära känna alla dessa otroligt motiverade och engagerade människor! Både deltagarna från alla länder men också alla dessa fantastiska människor jag mött inom EA, och sist men inte minst, mina nyfunna vänner bland moderatorerna, samt Marina, den andra impressionisten. Om jag ska säga något om mitt helhetsintryck från hearingen så skulle jag säga att jag tycker den har varit galet givande, rolig, spännande, nervkittlande nervöst, erfarenhetsgivande, coolt, och väldigt bra.

Vissa saker hade kunnat förbättrats, exempelvis galamiddagen, men annars så har jag tyckt att hearingen varit väldigt tillgänglighetsanpassad. Men jag kan bara säga det utifrån mitt eget perspektiv, jag har ingen aning om hur andra deltagare upplevde det eftersom det finns lika många perspektiv som deltagare. Men jag upplever att de verkligen försökt göra det så tillgängligt som möjligt för alla. Galan var snarare ett stort undantag än en norm. Förhoppningsvis kommer de återkoppla angående tillgängligheten för att utvärdera hur de kan göra det bättre tills nästa gång.

Jag känner att jag inte på långa vägar är klar här, och jag hoppas att jag kommer få träffa dessa fantastiska människor fler gånger! Cor Meijer sa, "maybe we'll see you again.", och log.

Innan jag rundar av min bloggperiod så skulle jag vilja ventilera, nämna och skriva om vissa saker som jag tänker kring den här hearingen.

En stor skillnad från förra hearingen är att en av deltagarfrågorna handlade om ifall deltagarna kände till ideella intresseorganisationer inom funkis-sektorn i sina hemländer. Organisationerna nämndes också mer i diskussionerna. Att tacka för detta har vi Norge som lyft frågan. Så en STOR eloge till Norge!! Jag tror definitivt att det här är en rätt väg att gå, att man precis som Norge en gång lyfte, samarbetar mer med ideella intresseorganisationer. Det är ju VI som vet mest om oss själva!

En annan sak som jag tänkt mycket kring är, vilka funktionsnedsättningar är representerade och varför? Syftet är att ha med unga med olika sorters funktionsnedsättningar eftersom man vill ha FLER perspektiv. Men trots detta finns en klar majoritet av vissa funktionsnedsättningar. Utifrån min uppfattning så fanns där många deltagare med hörselnedsättningar, bara ett land med döva (förra gången såg jag ingen döv, men huruvida det var så vet jag inte). Jag upplevde också brist på deltagare med ADHD. Vid förra hearingen så frågade jag en medarbetare varför inte det fanns döva med. Hen sa att ja, det är ju en kostnadsfråga med alla extra tolkar och även lite mer problematiskt med direktkommunikationen. Jag vill förtydliga att jag är säker på att denna uppfattning inte delas av European Agency. Självaste urvalsprocessen ställer mig frågandes, hur går den egentligen till? Är urvalsprocessen exkluderande i sig när varje land själva får välja vilka de ska ta med?

I uppföljningskonferensen 2012 som jag deltog i (och skrev om; http://uhbloggar.blogspot.se/2013/11/konferens-i-goteborg-om-inkludering-i.html) så tryckte jag på att jag ansåg att de måste ha med FLER unga i uppföljningsprocessen. Jag sa att jag tyckte att de skulle samarbeta med intresseorganisationer eller ha representanter med olika funktionsnedsättningar för att kunna se till att efterprocessen fortfarande skulle ha ett ungdomligt perspektiv. Det som kom upp då från två – tre deltagare i konferensen var att, ja, fast det blir ju svårt med Attention. (Riksförbundet Attention är en intresseorganisation för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) så som ADHD, Aspergers syndrom/Autismspektrumtillstånd (AST) och Tourettes syndrom.)

Det får mig att undra, är detta synsätt utbrett? Tänker man verkligen så att unga med vissa funktionsnedsättningar är enklare att ”hantera” och samarbeta med än andra? Varför upplever jag att jag mött så många som har detta synsätt. Kanske borde man inom denna politiska genre granska sig själva. Kanske har jag fått allt om bakfoten. Om någon sitter på svaren, eller vill diskutera saken så maila mig väldigt gärna på elin_korall@hotmail.com.

På tal om det här med delaktighet i efterarbetet. Under självaste plenary session så lyftes så ofta upp att unga VILL vara delaktiga under hela processen, att unga vill vara med i politiken, vill säga sitt i beslutsprocesser och mottot ”Not about us without us” kom upp ett flertal gånger och användes dessutom vid ett tillfälle av Cor Meijer, ”the agency director”. Men sedan när de ledande i organisationen rundade av och pratade om efterarbetet så lyste detta med sin frånvaro. Vart tog ungas delaktighet vägen? Jag räckte upp handen och frågade om hur de hade tänkt ta med ungas perspektiv i efterföljande processen.

Det blev tyst.

Mer tystnad.

Till slut så hänvisade Cor Meijer till en medarbetare, Victoria Soriano som berättade att när ett utkast gjorts så skulle det skickas till deltagarna så att de kunde ge sina perspektiv.

Men jag skulle vilja säga att... nä, det räcker inte!! Vad jag skulle önska vore att man utsåg en arbetsgrupp av unga som skulle jobba tillsammans med European Agency under självaste sammanfattnings- och tolkningsprocessen. Efter plenary session kom ett flertal personer fram och gav mig cred för frågan. Och som Agneta Gustafsson från SPSM sa till mig efteråt, det är BRA att vara jobbig ibland!

Under plenary session så kom det även upp frågor från unga som frågade hur det var menat att man som ung skulle fortsätta processen hemma? Ideella organisationer kom fram (HEJA NORGE!), och det nämndes även att man kunde se till att sprida informationen och engagemanget härifrån genom respektive informationskanaler. (Den här bloggen är en del av mina kanaler).

Men det finns en idé som jag hört under de konferenser/hearingar jag varit med på som jag verkligen fastnat för, som även Cor Meijer lyfte upp. Möjligheten att ha hearingar även lokalt, på nationell nivå för att kunna göra ungas röster hörda även där.

Personligen så tycker jag att självaste upplägget för hearingen, idén, och hur den fungerat, har varit ett otroligt bra verktyg för att lyfta ungas perspektiv. Det finns saker som kan förbättras, bland annat de saker jag nämnde ovan, men självaste grundkärnan tycker jag är fantastisk! Finns det ens liknande i Sverige som anordnas av statlig myndighet? Där man samlar unga med olika funktionsnedsättningar från hela landet, lyssnar på deras perspektiv, svar, tankar och förhoppningar om framtiden och skapar ett samarbete och underlag för hur man ska fortsätta jobba i framtiden. Nä. Åtminstone inte vad jag vet. Vad jag känner till är det otroliga engagemang som ideella funkis-organisationer visat i Sverige.

Så, SPSM och Greger Bååth, när är det dags för Sverige att lyfta ungas röster på högre politisk nivå?

/Elin Korall

p.s mina impressions kommer definitvt upp senare i veckan! d.s

Jag kör intervju!
Syntolkning. Jag sitter i en blå fåtölj. Är finklädd (svart kavaj och vit klänning), framför mig står en kameraman med stor kamera, en ställning med en lampa/strålkastare, och en kvinna sitter i en blå fåtölj vars rygg är vänd mot kameran.

Jag och min fantastiska co-worker, Anthoula, definitivt bästa människan jag träffade! 
Syntolkning. Selfie med Anthoula, I bakgrunden har vi plenary session, en stor sal med stor yta i mitten och massa bord/stolar i halvcirkel. Det står också en man i bakgrunden som pratar i telefon.

Jag och Marina, den andra impressionisten.
Syntolkning. Bild på oss när vi sitter på våra platser i plenary session. Jag sitter framför mikrofonen och har även på mig en hörselslinga, svart kavaj och vit klänning. Marina har på sig sin namnlapp och en marinblå klänning.

En bit av anpassningen. Skärmar vid varje bord där talaren är i fokus. Perfekt för läppavläsare och personer med synnedsättning!
Syntolkning. Marina sitter och tittar på en platt skärm som sitter ihop med bordet. På skärmen är Gil Steinbach som talar. 

En bit av anpassningen. Texttolkning.
Syntolkning. Bild på en stor bildskärm på väggen på ena sidan av plenary session. Svart bakgrund, grön text.


En bit av anpassningen. Teckentolkning.
Syntolkning. Två teckentolkar sitter på varsin stol framför ett Finlands deltagare (mellan deltagarna och "huvudbordet", deltagarna i sig sitter bakom sina bord.

Jag och de två moderatorerna som jag blev bäst vän med. Thorodur från Island och Alexandra från Tyskland.
Syntolkning. Vi står på rad och håller om varandras axlar framför en ljusblå vägg med diskreta stjärnor. Bakom oss är också en mörkblå trappa. Jag ahr en vit klänning och svart kavaj. Thorudur står i mitten, svart jacka, jeans, grå skjorta. Alexandra står till höger. Grön sjal, marinblå kavad, vita byxor.

Sveriges fantastiska ungdomsdeltagare, Tova och Emily, som BÅDA vågade tala under plenary session. Så otroligt modigt. :D Och deras moderator avslöjade att de diskuterade bra och hade bra tankar. Här har vi nästa EU - politiker!
Syntolkning. Båda sitter vid deras bord. Tova, svartvit randig tröja, sitter i bakgrunden över sin braille-läsare och Emily, svart tröja och orange kofta, sitter närmare kameran och skriver i sitt block.





fredag 16 oktober 2015

Luxemburg - galamiddag

Syntolkning. Stor gammal sal, vackra, vita väggar, högt i tak, stora, höga fönster med tunga röda gardiner. På parkettgolvet finns stora runda bord utspridda där deltagare sitter. Längst till vänster finns en upphöjd scen.

Som tidigare hearingar hade man såklart anornat en stor galamiddag för alla deltagare och deras medföljare. Förra gången jag deltog var jag otroligt arg på otillgängligheten. Jag gav feedback på det och hoppades på bättring. Men icke så Nicke! För att vara en gala anordnad under en hearing som handlar om inkludering så är den k a t a s t r o f a l! Jag skulle säga att väldigt lite är tillgäbglighetsanpassat. Rullstolsburna kan ta sig runt, all cred för det! Men förutom detta kunde jag inte se någon som helst anpassning. Ljudnivån var hemsk. Bord placerade överrallt vilket gjorde det svårt för synskadade att kunna röra sig bekvämt. Meny på franska och i pytteliten text, vart tog brailleskriften vägen? Varför inte meny på engelska? Eller meny som var förstorad och i bra lättlästa färger och konturer?

Sen kommer vi till underhållningen. Även där katastrofalt anpassad.

Musik, musik, musik. Förstör ljudmiljön, helt värdelöst för döva (och tondöva). Sen magiska trick, helt värdelöst för blinda och synskadade. Ingen syntolkning här inte. (Om man inte hade en snäll bordskamrat). Inte heller någon hörslinga när de talade.

Det som störde mig mest var att... VARFÖR i hela friden bara ha artister som saknar funktionsnedsättningar på scen? Varför tar man inte in artister som precis som majoriteten i salen, har en funktionsnedsättning? Det vore hur coolt och bra som helst! Det vore förebilder!

All denna anpassning, är INTE så svår att fixa.

Det värsta tycker jag är att när jag pratade med en annan deltagare med funktionsnedsättning som också var besviken så sa hen "...fast, äh jag är ju van". Det är galet! Jag kan uppleva att jag resonerar så i Sverige, men jag försöker kämpa mot den tanken, eftersom speciellt här märks det hur fel världen kan vara... Att personer med funktionsnedsättningar är så vana vid att exkluderas att man på ett event, anordnat av European Agency tänker, äh jag är van. Här om någonstans borde en galamiddag vara tillgänglighetsanpassad!

Våga bryta mot ett invanda tankemönster, vpga ställ krav, våga bli arga! Gör era röster hörda och bryt mot det normativa i exludering!

Så European Agency, om ni läser detta... Gör om, gör rätt! Jag hjälper mycket gladeligen till!

/En arg Elin som skakade av frustration i pauserna.

Luxemburg - plenary session

The speech is done!

Nu har jag just berättat om mina "impressions" i hörsalen. Jag var nervös, sådär jag-känner-mig-sjukt-kissnödig-nervös.

Men jag gjorde det!

Liten nypa humor, lite stödord, mycket improvisation var receptet för denna gång.

Bästa avslutningscitatet:
We are all different colors and together we make a wonderful rainbow.

Jag lovar att lägga upp mitt tal senare!

Här under "plenary session" har ett flertal OTROLIGT modiga ungdomar presenterat "The key points' från alla diskussionsgrupper. När jag var i den rollen för fyra år sedan så pratade jag i ultrarapid på grund av nervositet. Jag beundrar dessa ungdomars mod! Vi behöver alla börja någonstans och jag är säker på att här någonstans i salen så sitter flertalet av framtidens EU-politiker. You go!

Lite efter-nervositets-hjärtklappnings-hälsningar till er alla!

Syntolkning: bild från hörsalen. Man ser en del av en cirkel av sittplatser (Och skrivbord) där alla deltagare sitter. Bilden visar också en stor skärm där namnet på nuvarande talare står.

På återseende!
/Elin

Luxemburg - intervjun

Som jag skrev tidigare så skulle jag bli intervjuad. Sagt och gjort. Det har varit några EA-co-workers som haft som projekt att göra två filmer. EA har en YouTubekanal som dessa filmer kommer publiceras på. Ena filmen kommer vara mer formell och handla om självaste hearingen och den andra kommer ha med deltagare och views från oss impressionists. Jag länkar den så fort filmerna läggs upp. Det var väldigt nervöst att filmas medan jag intervjuas och spontant svarar på engelska.

Frågorna var följande:

· Your impressions and main points raised during the workshops.

· In your view, what type of action is needed to reinforce inclusive
education?
· In your opinion, how can we overcome the remaining barriers I education,
so that inclusion becomes a reality?
· If you have one request to decision makers/policy makers, what would it
be?
· What is the biggest change you hope for?
· In your opinion, how does this event contribute to the cause of
inclusion?
· What are you taking home from this event?

Om jag ska vara helt ärlig så känner jag mig så galet otroligt nöjd!!!

2008 skulle jag aldrig någonsin trott det ifall någon skulle berätta att jag skulle vara på en hearing OCH prata engelska. Jag hade troligen som sextonåring börjat skratta hysteriskt åt tanken. Men nu är jag här. Stolt, glad och otroligt tacksam för att jag vågat och kunnat ta mig hit där jag är idag.

Så vad jag vill säga är, om ni har någon del, idé, framtidsvision av er själva som ni hysteriskt skrattar åt eftersom idén är så absurd... Det är möjligt! Tro på er själva!

/Elin Korall
Syntolkning. Bild på loungen. Det finns utspridda bord att stå vid, en fika buffé och hela väggen kantas av fönster.

Luxemburg - deltagarfrågor

Frågorna som deltagarna får;


Can you explain how your school avoids and removes physical barriers and supports you in your education?
Please give examples of:
How your classmates and teachers deal with and take into account your needs.
Positive attitudes from your teachers and classmates.
Good physical accessibility of buildings, technical aids and technical adaptation of transport in your school.
How the class is organised to support you.
The type of guidance you receive to support you.
In your opinion, how can we overcome the remaining barriers in your school, so that inclusion benefits all learners?
Do you know any organisations representing young people with disabilities that influence politics and decision making in your country?
Do you have any other comments?

Nu ska jag snart intervjuas för en video! Berättar mer sen!

/Elin
Syntolkning. Bild på vårt program det är loggan från denna konferens på framsidan. Det är flera händer i olika färger som håller i varandra så att de bildar en cirkel.

Luxemburg, presentation och praktik info

Hej alla läsare!

Jag har haft problem med att komma in på google så det blir en del blogginlägg efter varandra. Vem är då jag? Jag heter Elin Korall, jag har tidigare, under mina aktiva år i UH, skrivit i den här bloggen. Så vissa ev er kanske känner igen mig.

Nu är jag i en konferens i Luxemburg (i staden Luxemburg). Jag vill förtydliga att jag inte är här som representant för UH, utan som de kallar det här, representant för Sverige. Då denna konferens handlar om inkludering så tyckte jag att den var högst aktuell här ändå!

Vad handlar då konferensen om? Lite praktisk info: Konferensen anordnas av European Agency for special needa and inklusive education. Konferensen heter "Take action! Luxembourg recommendations och de kallar det för "hearing" istället för konferens.

Hearingen hålls vart fjärde år, och började 2003. Dess syfte är att samla unga från hela Europa, hålla diskussioner för att sedan lyfta ungas tankar, åsikter och funderingar på politisk nivå, i EU-parlamentet. Jag skulle säga att EA (European Agency) har fungerat lite som en länk mellan ungas erfarenheter och politiken i EU. Hearingen är upplagd så att man bjuder in 1-2 unga (runt femton år) med funktionsnedsättningar från EU-länder. Tillsammans med dessa bjuds även en student in (oftast från samma skola) som saknar funktionsnedsättning. Det deltar också många som arbetar med och kring EA, från Sverige har vi Agneta Gustavsson och Lars-Åke Larsson från SPSM.

Jag deltog i hearingen som var 2011 i Bryssel och kom med eftersom Agneta hade fått min mailadress via UH. Jag och Agneta har haft sporadisk kontakt och 2012 fick jag delta i en uppföljningskonferans i Göteborg.

Inför denna konferens båda alla gamla deltagare att bidra med sina "life stories" om vad man gjort sedan den hearingen man deltog i. Jag blev, utifrån min lifestory, utvald till att bli en moderator till en diskussionsgrupp, sedan fick jag istället bli en av två (vad de kallar här) impressionists.

Självaste diskussionerna är upplagda så att alla ungdomar delas in i sex arbetsgrupper på 8-10 ungdomar som sedan ska diskutera olika frågor som ställts till dem av EA. Varje grupp leds av en moderator, som till min lycka, är ungdomar från tidigare hearingar. Personligen tycker jag att det är jättebra att de tagit in mer ungdomlig medverkan o själva "tolkningsprocessen. Jag och en annan impressionist ska gå runt i tre grupper var och sedan presentera våra " impressionist" från dagen. Fem minuter inför alla... nervöst en otroligt coolt!

 Jag ska blogga lite så att ni får följa processen har borta.

See you later aligator!
/Elin Korall
Syntolkning, bild framifrån på mig. Jag ler. Lite selfieliknande.

torsdag 8 oktober 2015

Teckenspråk i audionomutbildningen

Som en del av temat Hörselvård har Riksstyrelsen beslutat att undersöka intresset för att införa en grundläggande kurs i teckenspråk i audionomutbildningen. Vi har ställt frågan till medlemmar, genomfört enkätundersökningar bland verksamma audionomer, audionomstudenter och institutioner som driver audionomprogrammet på olika orter. Vi har kommit fram till att alla är överens om att en kurs i grundläggande kunskaper i teckenspråk vore bra för audionomer men att det finns en del hinder för att kunna realisera det.

När vi frågar medlemmar så är det för många en självklarhet att audionomer borde kunna grundläggande teckenspråk för att en trygg kommunikation ska skapas.

När vi frågar verksamma audionomer så säger lika många att det vore med en kurs i grundläggande teckenspråk som att de inte vet. Några enstaka tycker inte att det behövs eller att det ska vara en del av fortbildningen inom yrket. Idag är det ovanligt att det finns audionomer som kan grundläggande teckenspråk.  I enkätundersökningen fanns det också utrymmer att lämna kommentarer eller synpunkter. Av dessa framgår det att det generellt finns det ett intresse men att språk kunskaper behöver underhållas för att inte glömmas bort. De menar att behovet inte är tillräckligt stort men att det kan vara aktuellt för audionomer som jobbar med barn.

När vi frågar institutioner så anser i princip alla att det borde ingå och att det är relevant för yrket. Ett problem som i princip alla lyfter är att det inte får plats inom ramen för programmet idag. Det finns möjlighet att läsa teckenspråk som kvällskurs i exempelvis Stockholm. Ungefär hälften anger att det finns en efterfrågan från studenter att det ska finnas en kurs i grundläggande teckenspråk.  övriga synpunkter som lyfts är bland annat att kunskaper om dövkultur och teckenspråk behöver öka bland audionomer. Det  lyfts även som intressant att undersöka om teckenspråkiga undviker kontakt med audionomer pga bristande teckenspråkskompetens då det idag främst är icketeckenspråkiga personer som besöker audionomer.

När vi frågar studenter, Ca 30 studenter har besvarat enkäten,  så är 93% positiva till att lära sig teckenspråk med tanke på sitt framtida yrke och 97% procent anser att en grundläggande kurs i teckenspråk borde ingå. Synpunkter som studenterna lyfter är att att det vore önskvärt som valbar kurs då alla audionomer inte möter teckenspråkiga personer och att det behövs mer än en grundkurs för att kunna användas i praktiken. Det framkommer även att en kurs i tecken som stöd vore enklare att lära sig och att det vore värdefullt med kunskaper i teckenspråk i deras kommande yrkesroll.

Jag tycker att det är intressant att resultaten visar att det borde finnas en kurs i grundläggande teckenspråk men samtidigt så framkommer ett argument att audionomer oftast inte möter teckenspråkiga personer. De har såklart en poäng i resonemanget eftersom det är allt för många med hörselskada som inte kan teckenspråk och det är ett problem i sig. Dock menar jag att det är lika viktigt att teckenspråkiga personer känner sig trygga i mötet med audionomen och att det känns fullt rimligt att personer som möter personer med hörselskada i sitt yrke också ska ha grundläggande kunskaper i teckenspråk. Jag förstår att det finns hinder av olika slag som det ut idag men hinder är till för hoppa över alternativt riva ned. Hur UH ska jobba vidare med denna fråga får styrelsen diskutera och det är fritt fram för er medlemmar att komma med synpunkter!

/Sara

fredag 18 september 2015

"Ni är UH"

Snart är det dags igen för en av våra populäraste aktiviteter i UH. Många kanske tror att det är ett läger, en utbildning eller någon annan social verksamhet som är den som lockar flest deltagare i UH – men det är faktiskt vårt årsmöte som under flera år varit en av våra populäraste verksamheter. Och det är många som frågar hur det kan komma sig?

När vi pratar om årsmötet framkommer det ofta att det är balansen mellan att få påverka och göra sin röst hörd och att ha kul som gör att så många deltar. Och visst är det så att i gränssnittet mellan engagemang och social samvaro hittar vi det som är UH – att tillsammans skapa en bättre värld för barn och unga med hörselskada och att ha roligt medan vi gör det.

På UH:s årsmöte får alla medlemmar säga vad de tycker, lägga förslag på hur vi ska jobba framöver och vara med och rösta om vår verksamhet och på våra förtroendevalda.

Vi lägger en helg på att fira det vi har åstadkommit, tacka alla som lagt tid och kraft på att jobba i UH under tidigare år, vi sammanfattar året som varit och blickar framåt till vår gemensamma horisont. Att få vara med och påverka är en stark drivkraft för många och på UH:s årsmöte möts vi såväl i debatter och över en kopp kaffe och gör just detta. 

UH är er organisation. Ni är UH. Det är ni som medlemmar som har makten – kom till Västanvik, ta makten, gör era röster hörda och ta del av vårt arbete med att göra världen bättre.

Jag hoppas att vi ses på Västanvik den 13-15 november och gemensamt tar vår organisation till nya höjder!

Elin Wikander
Generalsekreterare 
Unga Hörselskadade

Glöm inte att bli medlem för att få delta och ha rösträtt. Här anmäler ni er till årsmötet!

fredag 11 september 2015

Vill du representera Unga Hörselskadade i Nepal?

Unga Hörselskadade bedriver ett MyRight-finansierat utvecklingssamarbete tillsammans med NAHOH, en nepalesisk organisation för personer med hörselskada. I december kommer två medlemmar från Unga Hörselskadade att resa till Nepal och genomföra några av de aktiviteter som står i projektplanen.

Vi söker nu någon som är intresserad av att åka till Nepal vecka 50. En förutsättning för att få åka är att du efter hemkomst kan avsätta tid och engagemang för Unga Hörselskadades Nepalgrupp samt sprida information och föreläsa om resan och projektet. Med på resan följer en medlem som varit aktiv i Nepalgruppen från att arbetsgruppen bildades och som redan besökt NAHOH i Nepal.

Vem kan få följa med?
Vi vill att du har förmåga att ta kontakt med andra som inte kommunicerar på ditt modersmål, att du är ansvarstagande och ödmjuk, kan arbeta både självständigt och i grupp, samt att du har den tid och det engagemang som behöver avsättas till besöket och projektet även efter hemkomst. Det finns inga krav på tidigare erfarenhet av internationellt arbete.

Följande ska utföras i Nepal:

  • Se över projektet och det arbete NAHOH genomfört. Ventilera funderingar NAHOH lyfter och ge råd och stöd i arbetet med organisationsuppbyggnad
  • Tillsammans med din medresenär leda en studiecirkel där ni använder utvalda delar av utbildningsmaterialet HUSK, samt handleda framtida nepalesiska cirkelledare
  • Tillsammans med din medresenär föreläsa om svenska hörselrörelsens intressepolitiska arbete, både historiskt och hur det ser ut idag
  • Sammanfatta det som händer dag för dag på Unga Hörselskadades blogg


Efter hemkomst ska följande utföras:

  • En rapport från resan ska sammanställas och lämnas in till MyRight i Stockholm inom 30 dagar efter hemkomst
  • Du behöver finnas tillgänglig för frågor och skriftligt sammanfatta de delar som rör resan och arbetet runt denna i verksamhetsredovisningen för projektet
  • Sprida information om resan och projektet genom bland annat föreläsningar
  • Aktivt deltagande i Unga Hörselskadades Nepalgrupp

Är du inte insatt i HUSK-materialet eller hur den svenska hörselrörelsen arbetat intressepolitiskt förutsätter vi att du sätter dig in i det innan resan, samt sätter dig in i projektet så du kan utföra ditt uppdrag på plats. Det är inte meningen att hela HUSK-materialet ska tas upp i Nepal, utan det handlar om några lämpliga utvalda bitar. Arbetsspråket i Nepal är engelska.

Känner du att det här är något för dig?

Har du möjlighet att åka till Nepal vecka 50 och vara iväg cirka en vecka? Sammanfatta en text där du beskriver vem du är, vad du har för erfarenhet som kan vara bra för detta uppdrag (behöver inte ha med internationellt arbete att göra) samt varför du tycker att Unga Hörselskadade ska låta dig åka.

Senast den 21 september klockan 09:00 behöver vi ha din ansökan. Riksstyrelsen kommer under vecka 39 att fatta beslut om vem som får åka. Du skickar din ansökan och eventuella frågor till sabina.hedstrom@uh.se

Här kan du läsa mer om UH:s utvecklingssamarbete med NAHOH i Nepal


fredag 4 september 2015

"Jag är glad att hörselskadade kan hjälpa varandra"

Mitt namn är Sujana Maharjan och jag är 24 år gammal. Jag förlorade min hörsel när jag var liten, minns inte exakt när, och jag använder idag hörapparater. Trots att hörapparaterna hjälper mig att höra har jag ofta svårt att tyda vad andra säger. Utan hörapparater har jag ännu svårare att uppfatta vad som sägs. Jag bor i ett hus med pappa, mamma, farmor, faster och hennes man, deras son och dotter. När jag gick i årskurs 10 hoppade jag av skolan. Klasskamraterna och lärarna var elaka mot mig för att jag hörde dåligt, och jag hade svårt att hänga med i undervisningen. Så jag slutade skolan och började en praktisk yrkesutbildning i docktillverkning. Men folk var inte snälla mot mig där heller, de betedde sig som att de inte ville jobba med mig för att jag hörde dåligt. Idag jobbar jag dels med docktillverkning, och dels är jag deltidsanställd som stödperson på NAHOH.

Livet för personer med hörselskada är svårt i Nepal. Jag upplever det som att min familj ogillar mig, tycker det är besvärligt att tala så att jag hör, och de blir många gånger irriterade när jag frågar om. Även mina vänner har svårt att förstå mig och mina behov. Det går inte att studera då lärarna inte vill hjälpa oss som inte hör eller anpassa sin undervisning så att vi kan hänga med. Då jag kan höra men har svårt att tyda det som sägs även om jag använder hörapparat har jag inga nära hörande vänner.

Jag har varit medlem i NAHOH i två år. Innan jag blev medlem trodde jag att det endast var äldre som hörde dåligt. Min farmor hör dåligt, men hon vill inte använda hörapparater. Hon är rädd att andra ska förstå att hon hör dåligt och reta henne för det.

NAHOH arbetar dels med att erbjuda hörselvård och dels med projektet mellan UH och NAHOH. Vi har genomfört informationskampanjer, utbildat i mänskliga rättigheter, vi har haft workshops i organisationsutveckling och utbildning i påverkansarbete.

Tänker jag tillbaka på jordbävningen minns jag en fruktansvärd tid och jag är fortfarande rädd när jag hör starka ljud. Då det första skalvet kom befann jag mig i centret för docktillverkning. Vi bodde utomhus i nästan två månader.

Tack för ert stöd! Vi behöver det verkligen. Jag är glad att hörselskadade kan hjälpa varandra. Genom projektet blir vi i Nepal motiverade att arbeta mot ett bättre liv för personer med hörselskada. 

Tack!

Vill du sitta med i UH:s Nepalgrupp?

Gå in på vår hemsida och läs vad det innebär och hur du gör för att anmäla ditt intresse

torsdag 3 september 2015

"Nu vet jag vilka rättigheter och behov jag har"

Jag heter Saurab Thapa och är 22 år gammal. Enligt mina föräldrar har jag alltid hört dåligt och jag använder idag hörapparater. Jag bor i Chovar med mina föräldrar och två systrar. Vi har en liten butik där vi säljer mat och te. Hela familjen är beroende av inkomsterna från försäljningen, men tyvärr är de ganska låga. När jag får lite tid över tittar jag på TV eller hjälper mina föräldrar i hushållet.

Det är tufft att höra dåligt. Folk blir ofta irriterade när de behöver upprepa något de sagt, och jag mår inte bra när folk skäller på mig. Förut besökte jag ofta sjukhuset för att få hjälp med min hörselskada. När jag äntligen kom i kontakt med NAHOH kände jag att det var så skönt att träffa andra med hörselskada! Tidigare har jag känt mig väldigt ensam. Mötet med NAHOH gav mig engagemang att genom organisationen arbeta för att förbättra livet för andra med hörselskada i Nepal. Jag förstår att det inte är möjligt att åstadkomma förändring på egen hand, men hjälps vi åt inom organisationen kan vi göra mycket.

NAHOH har ett hörcenter dit du kan komma och undersöka hörseln. Vi besöker även skolor och mindre samhällen. Genom projektet har vi fått möjlighet att genomföra en grundläggande utbildning i mänskliga rättigheter vilken jag deltog på. Innan utbildningen visste jag inte att FN hade en konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Det är inget vi får lära oss i skolan eller av samhället. Nu vet jag vilka rättigheter och behov jag har. Vi har även haft en workshop där vi arbetat med att formulera NAHOH:s vision, ändamål och värderingar. Just nu genomför NAHOH två teckenspråks-utbildningar parallellt, en för NAHOH:s medlemmar, och en för hörande familjemedlemmar. Min lillasyster är med i gruppen för familjemedlemmar, och vi har redan märkt en förbättring i kommunikationen hemma. I alla fall i kommunikationen mellan mig och min syster. Projektet hjälper oss som har en hörselskada att hitta alternativa vägar för att komma runt svårigheter vi har i våra liv.

För en tid sen var det några kraftiga jordbävningar i Nepal. Det var en hemsk upplevelse för mig, min familj och hela byn! Vi var inte förberedda och jag satt inne och tittade på TV när det första skalvet kom. Vi sprang ut till en öppen plats, fick bo i tält och blev kvar länge då vi var rädda att få något över oss i efterskalven. Det här är det värsta jag någonsin upplevt! Vi har flyttat tillbaka till vårt hus, men vår grannby som mestadels bestod av gamla hus är nu helt förstörd. Folk bor i tält och jag blir så ledsen när jag ser förödelsen.

Jag vet inget om livet i Sverige. Men jag tror att livet i Sverige är lättare än livet i Nepal. Då vårt projekt finansieras av en svensk myndighet tror jag att Sverige är ett mer utvecklat land än Nepal.

Jag vill tacka UH för ert stöd till NAHOH vilket innebär stöd till oss med hörselskada i Nepal. Med er hjälp har jag lärt mig bland annat om mänskliga rättigheter, organisations-uppbyggnad och teckenspråk, något som inte hade varit möjligt om vi inte hade haft ett projekt. 

Tack så mycket!

Vill du vara med och bidra till Unga Hörselskadades utvecklingssamarbete med NAHOH?

Gå in på vår hemsida och läs hur du går tillväga

onsdag 12 augusti 2015

Söndag 9/8

Idag var sista dagen på teckenspråksveckan för i år och jag tror de flesta tyckte det kändes sorgligt att lämna UH-gänget, det har varit en väldigt rolig vecka för både deltagare och ledare! Städning stod på schemat idag och sedan lekte vi Djungeltelegrafen innan det var dags för lunch och avfärd. Har man lekt den leken vet man att det blir väldigt många olika konstiga ljud.. Är ni sugna på att leka den, häng med på nästa års teckenspråksvecka!





Seriös gruppbild.

Oseriös gruppbild (med våra karaktärer från Djungeltelegrafen).


Jag vill passa på att tacka alla ledare och deltagare för att ha gjort veckan så fantastiskt rolig, för teckenspråksveckan är ett läger som är så roligt som det är tack vare er som är med!
Tack för mig och hoppas ni har haft trevlig läsning!

/Emma Westermark