torsdag 22 maj 2014

Jag hör bara svaren, men aldrig frågorna

Idag var jag på en öppen föreläsning på universitetet om EU-valet. Det var en väldigt intressant föreläsning och föreläsaren hade headset så jag hängde med på allt. När det blev frågestund hängde jag inte längre med. Frågorna ställdes inte i mikrofon och föreläsaren upprepade inte frågorna.  En hörselnedsättning innebär att det är svårt att höra på avstånd, under dagens frågestund hörde jag ungefär vartannat ord, resten fick jag gissa mig fram till utifrån svaret som jag hörde i mikrofonen. Efter några frågor avbröt jag till slut svaret med att säga "upprepa frågan, tack!" vilket föreläsaren såklart gjorde. Därefter kom det flera frågor, men de upprepades inte och jag orkade inte tjata om upprepning. Efter ytterligare några frågor avbröt jag återigen svaret genom att återigen säga" Upprepa frågan, tack!" vilket såklart gjordes. Frågestunden gick vidare men min uppmaning försvann i glömska. Det var ett flertal frågor igen som inte upprepades och jag orkade inte kräva upprepning, känslan av bristen på delaktighet smulade sönder tjatnissen i mig. Sista fråga ställdes av personen framför mig och jag gjorde mitt bästa för att se ut som ett levande frågetecken i ansiktet, vilket jag antar att föreläsaren såg eftersom frågan upprepades utan att jag bad om det. Det är såklart så att ingen vet när jag inte hör förutom jag själv, men jag känner mig verkligen som en tjatnisse när jag ber om att frågan ska upprepas och det var inget som jag helt enkelt orkade göra vid varje fråga även om jag borde ha gjort det. Jag ställer mig samtidigt frågan om det är att vara en tjatnisse som är det pris jag får betala för att vara delaktig? Det är ett väldigt jobbigt pris isåfall och ska föreläsaren verkligen vara fri från ansvar?  Det är inte kul att vara på frågestund då jag bara hör svaren och inte frågorna. Det är inte kul att känna sig utanför ett sammanhang som jag vill vara delaktig i då jag inte tillhör den hörande normen. Det är i sådana här situationer jag önskar att jag varit tvåspråkig och kunna använda mig av en teckenspråkstolk. Om jag hade kunnat teckenspråk hade jag lätt som en plätt varit fullt delaktig då jag genom teckenspråket förstått frågan och hängt med på frågestunder utan mikrofon eller brist på upprepningar från föreläsarens sida . Jag har aldrig fått lära mig teckenspråk eftersom det ansetts att jag hör för bra, men jag hör faktiskt inte tillräckligt bra för att kunna vara delaktig på frågestunder utan mikrofon. Kunskaper i teckenspråk hade gett mig möjligheten att använda tolk och genom tolken vara delaktig även under frågestunder.

Situationen idag är inget ovanligt, det är snarare regel än undantag med bristande hörseltillgänglighet i dagens samhälle, och det gör mig så sjukt uppgiven. Jag anser att delaktiga sammanhang är något vi skapar  tillsammans, det kan inte bara vara upp till individen att kräva sin delaktighet eftersom det är alldeles för tröttsamt att vara en tjatnisse. Hur ska vi göra för att få folk att begripa vikten av att använda mikrofon under föreläsningen och under frågestunden? Hur kan vi skapa medvetenhet om att det finns personer, över en miljon i Sverige, som avviker från den hörande normen och som behöver mikrofon för hänga med på frågestunden? Jag tycker det är rimligt att ställa krav på de som tillhör den hörande normen att bidra till att skapa delaktiga frågestunder i det offentliga rummet. Frågestunder ska inte bara vara till för den hörande normen. Jag vet att det är inte är av elakhet som föreläsare inte upprepar frågor, nästan alla gånger är det nog för att de helt enkelt inte tänker på det eftersom de själva hör frågan då de tillhör den hörande normen. Det är därför det är så viktigt att synliggöra de normer du själv tillhör. Det är först då du kan inkludera andra och motverka exkludering, något som jag tror att de allra flesta vill.

Jag tror att många skulle gynnas av att mikrofon används vid frågestunder, men framför allt skulle det gynna oss med hörselnedsättningar och vi skulle inte behöva gissa oss fram till frågorna eller agera tjatnissar. Att använda mikrofon vid frågestunder är det bästa då blir det ingen andra hands information och föreläsaren behöver inte glömma bort att upprepa, vilket görs med jämna mellanrum om frågorna ska upprepas.  Jag undrar när föreläsare ska börja reflektera över sitt ansvar för att alla ska höra och när arrangörer ska börja agera och kräva att frågor upprepas eller att frågan ställs i mikrofon? eller är det enbart individens ansvar att kräva sin delaktighet genom att agera tjatnisse? Vad är det som krävs för att den osynliga frågan om hörseltillgänglighet ska bli synlig? Ska det behövas målas banderoller med budskapet "Upprepa frågan så att alla hör" och spänna upp någon meter från föreläsaren? Problemet med hörseltillgänglighet behöver lyftas upp i rampljuset för det är inte rimligt att personer med hörselnedsättningar ska behöva gissa sig fram till frågorna som ställs under frågestunden.

/Sara

3 kommentarer:

Unknown sa...

Tack för ett viktigt inlägg om hörseltillgänglighet. Vi är många som känner igen oss i situationen som du beskriver.

Maria sa...

Varför beställde du inte tolk? Det finns ju både skrivtolkar och teckentolkar. Universitetet har dessutom egna tolkar har jag läst om.
/Maria

Sara Bryntse sa...

Hej Maria!

Jag kan inte teckenspråk och därmed skulle en teckenspråkstolk inte hjälpa mig. Skrivtolk skulle jag möjligen kunna boka, jag vet inte riktigt hur reglerna ser ut kring det. I det här fallet så hade publikmikrofoner alt upprepning av frågor hjälpt mig och det är detta problem jag vill synliggöra, att hjälpmedel inte används trots att det finns i lokalen.

/Sara