Kommunikations strul i Nepal

Idag är tredje dagen på planeringskonferensen. Vi har diskuterat projektmål och delmål kors och tvärs och formulerat om målen säkert tio gånger. Som det ser ut nu ska vi arbeta för att öka medvetenheten om vad hörselnedsättningar är för personer med hörselnedsättningar och deras familjer, förbättra möjligheterna att kommunicera samt öka förståelsen för personer med hörselnedsättningars behov bland beslutsfattare.

Att kommunicera är klurigt, vi saknar ett gemensamt språk, har olika förmåga att höra och olika erfarenheter av arbeta i projektform. Det är utmanande att göra alla i gruppen delaktiga i samtalet och skapa en form av samarbetet som sker på lika villkor. Första dagen hade vi ingen tolk från nepalesiska till engelska, vilket inte alls funkade. Andra dagen fick vi låna en person från en annan organisation som tolk, vilket funkade bra. Idag satt vi och väntade förgäves på en tolk i över en timme innan landssamordnarna Shiva och SUjana ryckte in som tolkar fram till lunch. efter lunch fick vi en person som skrivstöd,vilket vi inte ens efterfrågat. efter lite diskussion får personen istället vara tolk oss för att vi ska komma framåt i planeringen.

Arbetet är också en övning i tålamod eftersom planeringen går i snigelfart och jag får många gånger ta ett djupt andetag för att lugna ner min vilja att ge förslag på hur vi ska göra för att få något att hända. Det är ju inte jag som ska göra arbetet med att skapa bättre förutsättningar för personer med hörselnedsättningar i Nepal i praktiken och därför är det inte heller jag som ska ge tio förslag på vad vi ska göra utifrån min bild av vad organisering är.

/Sara

(Bild från förra Nepalresan.)