lördag 19 oktober 2013

Hörselveckan: Annicas hörselresa

Den här berättelsen delas med anledning av Hörselveckan som pågår. Hörselveckan är en kampanj av Hörselskadades riksförbund och går ut på att alla uppmanas testa sin hörsel. Gör det du också på horseltest.se eller via appen Hörseltestaren som du kan ladda ner till din telefon. Du kan läsa alla inlägg i UH:s kampanj för hörselmedvetenhet här: berättelser hörselveckan 2013.

Läkarna hade glömt att göra uppföljningskontroller efter min fyraårskontroll, så det var inte förrän jag var 13 år och hade haft ont i huvudet konstant i ett års tid som man började undersöka hörseln. Då hade min hörsel försämrats så kraftigt att jag nästan inte hörde någonting alls på höger öra och hörde lite på vänster öra.

Jag heter Annica Berlin, är en glad och trevlig person, mycket pratglad och jag har en hörselskada sedan födseln. Jag är född med en missbildning som heter LVAS i båda öronen som även ledde till en medfödd hörselskada. På fyraårskontrollen så bekräftades hörselskadan men till mina föräldrar så sa läkarna att jag inte skulle lida av min hörselskada utan min familj och jag skulle leva på som vanligt. Jag har gått integrerad skola hela min skolperiod och jag fick svårt att hänga med i skolan redan från dag ett. Hörapparat fick jag inte förrän jag var 14 år gammal. Läkarna hade glömt att göra uppföljningskontroller efter min fyraårskontroll, så det var inte förrän jag var 13 år och hade haft ont i huvudet konstant i ett års tid som man började undersöka hörseln. Då hade min hörsel försämrats så kraftigt att jag nästan inte hörde någonting alls på höger öra och hörde lite på vänster öra. Så när jag var 14 år fick jag min första hörapparat. Det var en upplevelse! På den korta vägen från audionomens bord till spegeln på andra sidan rummet, d.v.s. 7-8 m, så trodde jag att jag blev förföljd. Men med hjälp av mamma så kom jag underfund med att det var mina nycklar som klirrade runt min nacke. Det var ljud som jag aldrig hade hört förut. Jag började alltså höra saker som jag inte hört tidigare. Jag började även höra lite bättre i skolan, men det var fortfarande svårt att hänga med.

När jag gick mitt andra år i gymnasiet så fick jag en hörslinga som gjorde att jag fick ljudet direkt till min hörapparat. Det gjorde det mycket lättare att höra mina lärare, som på något vänster ofta lyckades stå med ryggen mot klassen och prata för att de skrev på tavlan samtidigt. Jag hade bara en mikrofon till min slinga och den hade läraren på sig som stod längst fram i klassrummet. Det gjorde det väldigt svårt att höra mina klasskamrater som satt bakom mig, ljudet räckte inte hela vägen fram till mikrofonen. Så jag missade väldigt mycket i skolan och fick slita järnet för att hänga med. Stolt över mig själv så tog jag studenten år 2007 från Elitidrottsgymnasiet i Uppsala. Jag har tränat gymnastik sedan jag var 3 år gammal och att få utöva något som jag tyckte var kul i skolan, där jag hade det väldigt jobbigt, och dessutom fick göra det på skoltid, tror jag underlättade väldigt mycket för mig när jag hade det tufft med skolarbetet.

Det var inte förrän efter studenten som jag träffade andra hörselskadade för första gången. Jag kom i kontakt med föreningen Unga Hörselskadade, UH, när jag var 19 år och kände direkt att jag ville bli medlem. Det fanns andra som mig, det fanns andra som hade haft eller har det jobbigt i skolan. Det fanns andra som hade vuxit upp i en hörande miljö, precis som jag, och visste vad jag pratade om när jag berättade att det var så frustrerande att alltid behöva fråga ”va” hela tiden. Att gå med i UH är en av de bästa besluten jag har tagit i hela mitt liv. Och det är via föreningen som jag har träffat de flesta av mina närmaste vänner jag har idag.

När jag var 21 år gammal så lekte jag lite och gjorde några volter på gräsmattan. I en av volterna överroterade jag och landade på huvudet. Det var en väldigt hård smäll och p.g.a. den missbildningen jag har så tappade jag min hörsel jag hade kvar helt. Barn som föds med missbildningen LVAS rekommenderas att inte spela fotboll eller utöva andra aktiviteter där det finns risk för slag mot huvudet. Själv fick jag veta om att jag hade den här missbildningen när jag var 23 år gammal så jag har tränat gymnastik hela mitt liv och gjort 10 000-tals volter i mina år. Jag har väl inte alltid landat på fötterna när jag tränat, men igen av gångerna som jag ramlat på huvudet har resulterat till att hörseln försvunnit. Men det kan mycket väl ha varit en bidragande faktor att min hörsel har försämrats successivt under hela mitt liv.

Men i och med den här smällen så hamnade jag i en kommunaktionskris. Jag hörde ingenting längre och jag kunde inte teckenspråk heller. Men tack vare ett tips av en kompis i UH så började jag studera på Västanviks Folkhögskola för att lära mig teckenspråk. I två års tid studerade jag på Västanvik, och idag kan jag språket flytande.

Efter att ha varit döv i tre år så opererade jag in ett Cochleaimplantat på höger öra. Till en början var det väldigt svårt att höra saker och ting. Ljudet var metalliskt med mycket skarpa ljud, jag brukar jämföra ljudet med hur Kalle Anka låter. Men efter ett år med implantatet så har min hörsel utvecklats jättemycket och jag kan idag föra en två-och-två-konversation i ett relativt tyst rum. Jag kan uppfatta ord så pass bra att jag kan prata i telefon idag också, och det är jättekul. Så jag är supernöjd med operationen.


Mina framtidsmål är att ta examen på Tränarprogrammet som jag läser idag på Bosöns Idrottsfolkhögskola. Efter det får vi se hur tiden artar sig, men som det lutar nu så vill jag jobba som testledare eller dylikt. Jag tillåter inte min hörselskada hindra mig i saker som jag gör idag. Jag har som motto att jag kan göra precis vad jag vill, jag måste bara hitta lösningen i hur jag ska klara av det. Alla har sina sätta att klara av saker och ting, även jag, med eller utan min hörsel.



Inga kommentarer: