lördag 26 oktober 2013

Sista dagen och avslutande möte med landssamordnarna

Vår Nepalresa avslutas med ett sista möte med Shiva och Sujana. Dels diskuterade vi vilka hörseltekniska anpassningar som MyRights kontor i Kathmandu behöver för att vara tillgängligt för personer med hörselskada i samband med landkonferensen i februari. Visionen är 100% tillgänglighet. Vi föreslog konferensslinga med högtalare och möjlighet att koppla hörlurar till (så de som inte har hörapparater kan ha glädje av systemet), ett portabelt slingsystem och texttolkning. Jag sa att det var dyr utrustning men landssamordnarna svarade att det fanns pengar att ta av till anpassningar. Vi får hoppas det är möjligt att införskaffa utrusningen.
 
Vidare diskuterade vi vad som kommer att hända i samband med förstudien. Landssamordnarna säger att det är nödvändigt att vi är med både under landkonferensen och i samband med den förstudie som kommer att genomföras innan organisationerna är med på en LFA-workshop. LFA är ett projektplaneringsverktyg som kommer att användas när vi arbetar fram en projektplan.
 
Slutligen ville Shiva och Sujana ha en utvärdering av deras arbete. Vi från UH var alla överrens om att vi var fantastiskt nöjda med all hjälp och allt stöd de gett oss. Högsta betyg ville vi ge dem och hade inga förslag på saker de kunde göra annorlunda.
 
Vi är alla otroligt nöjda med dagarna i Nepal, vi har fått ut så mycket mer av dessa än vad vi hade kunnat föreställa oss. Vi har lärt oss mycket och vi har många gånger blivit positivt överraskade. Personer med hörselskada i Nepal har en bättre utgångspunkt än de har i många andra länder och vi känner att i ett samarbetsprojekt så har vi en bra grund att utgå från. Utmaningen är att hörselteknik kostar och kan gå sönder. Det största och det bästa har varit att få uppleva medlemmarna i organisationernas otroliga engagemang!
 
Dagarna har gått fort och varit både långa och intensiva. Vi har haft det fantastiskt bra och lärt oss en massa. Under resan har vi haft två helt fantastiska teckenspråkstolkar som hjälpt till med så mycket mer än bara tolkning. Med oss hem kommer vi att ta en massa ny kunskap och inspiration till att arbeta vidare med Nepal. Detta är sista blogginlägget från Nepal.        
 
 
UH utanför Kathmandu Guesthouse
 
/Sabina, organisationssamordnare

fredag 25 oktober 2013

Möte med Raghav och landgruppen

Det stod egentligen inte på schemat, men vi fick idag möjlighet att träffa den döva politikern Raghav. Nepal har en döv person i sitt parlament, det är mer än vad Sverige kan skryta om. Raghav har varit med och grundat dövrörelsen i Nepal och vi fick historien berättad för oss. Han berättade att det är stora skillnader på hur det är att leva med hörselskada i stan och att leva med hörselskada på landet. I stan finns det möjlighet till rehabilitering även om den lämnar mycket i övrigt att önska. Folket på landsbygden är helt utelämnade åt sitt öde.  

När vi frågade Raghav vad han hade att berätta om SHRUTI och NAHOH samt vad han hade för råd att ge om vi ville gå vidare och samarbeta med någon av organisationerna. Jag nämnde de för- och nackdelar vi tänkt på med de båda organisationerna innan mötet med Shiva och Sujana igår. Den information vi fått om ovilligheten till samarbete från SHRUTI lät jag förbli osagd. Raghav hade egentligen inte så mycket att kommentera om SHRUTI och NAHOH specifikt, men av det han berättade att döma så fick vi bekräftat att det fanns substans bakom det Shiva och Sujana tagit upp igår. Vi får känslan att konflikten kanske är större än vad de vi pratar med egentligen vill berätta om. 

Vi frågade hur stor Raghav bedömde möjligheten att påverka på nationell nivå var, exempelvis att trycka på om funktionshinderkunskap i lärarutbildningen. Han sa att möjligheten fanns, parlamentet var öppna för förslag som kunde få in barn med funktionsnedsättning i skolsystemet då den största gruppen barn som inte går i skola har en funktionsnedsättning. Vi behöver informera och lobba för det.    

Efter mötet med Raghav hade vi lite tid för sightseeing. Vi tog oss då till Durbar Square, tittade på sevärdheter och gjorde vårt bästa för att inte bli överkörda av motordrivna fordon vars förare hängde på signalhornet.  

På eftermiddagen var det landgruppsmöte och vi träffade representanter från samtliga nepalesiska organisationer som är aktiva i Nepal genom MyRight. Även om vi kände att vi saknade bakgrunden till många av projekten var det ett intressant möte, diskussionerna var intensiva och ljudnivån hög. De flesta i rummet hade mycket goda kunskaper i engelska. 

Jag upplever ett sådant otroligt engagemang hos samtliga som vi träffat under vår resa. Det är så fantastiskt att se en sådan eld, ett sådant engagemang och en sådan målmedvetenhet. De är riktiga inspirationskällor, allihop! Det tråkiga är att när det är vi i Sverige som drar in pengar i projekten medan organisationerna i Nepal inte har möjlighet till det så blir det en sådan ojämlikhet. Vi kan välja och vraka bland villiga organisationer. Själva är samtliga som brinner för sin sak angelägna, men då de inte har några pengar kan de inte välja på samma sätt vem i väst de ska samarbeta med. 

Innan landgruppsmötet var slut berättade jag om UH och visade en Power Point-presentation.

Representanterna från dövorganisationerna frågade om vi hade möjlighet till ett enskilt möte. De inledde med frågan om vad vi önskade för stöd av dem för att, innan vi hunnit svara, leda över till att vi ska vara väldigt försiktiga när vi väljer samarbetspartner. De frågade vilken organisation vi tänkt ha ett samarbete med. Då vi inte informerat någon av de aktuella organisationerna om något försökte jag vara diplomatisk, säga att vi inte kan svara på det ännu, men att vi noga kommer tänka igenom detta och välja det som blir bäst för landprogrammet i Nepal. Dövorganisationerna fortsatte med att vi ska vara noggranna då vi väljer samarbetsorganisation och vara försiktiga med att välja en organisation som har en stark ledare om organisationen är svag. Då är det bättre att välja en stabil organisation. Innan vi hann kommentera något (eller svara på deras inledande fråga) avrundade de mötet och önskade oss trevlig resa hem och lycka till. Frågan om vilket stöd de kunde erbjuda oss kändes som ett svepskäl till mötet när det egentliga skälet var att, utan att tala illa om någon, de ville komma med sina råd. Det vore intressant att få veta hur våra tankar kommit till dövorganisationernas kännedom.

Imorgon är det sista dagen som vi jobbat i Nepal för den här gången. Vi kommer att träffa Shiva och Sujana för att planera hur vi går vidare.   



Raghav

UH och Raghav

Kor vid Durbar Square

Duvor på lina

Sevärdheter vid Durbar Square

/Sabina, organisationssamordnare

torsdag 24 oktober 2013

Wrap upp-möte med landssamordnarna

På vårat schema stod denna eftermiddag möte med landssamordnarna för att diskutera vilken av organisationerna NAHOH eller SHRUTI vi ska gå vidare med. Jag sa att när vi från UH pratat ihop oss så var vi överrens om att SHRUTI var den organisation vi trodde vi kunde komma längst med. Vi ser två risker med ett samarbete. Dels vet vi inte hur stabil organisationen är, den har endast funnits i lite mindre än två år och ännu inte hunnit visa vad den går för. Den andra risken är att vi inte vet vad som finns bakom den karismatiska ledaren. Vad händer om hon försvinner? Finns det tillräckligt med skickliga aktiva i organisationen som är intresserade av att driva organisationen vidare med samma engagemang som Neeta?

Shiva och Sujana hade med en ritning visualiserat relationerna mellan de olika organisationerna som idag arbetar genom MyRight och deras inbördes relationer. Jag är väldans imponerad av att de lyckats skapa en så tydlig visuell bild av detta! Hur som kom det fram att SHRUTI inte vill samarbeta med andra hsk/döv-organisationer. De verkar snarare för att öka avståndet. Konceptet med MyRight är att organisationerna ska arbeta tillsammans för att på detta sätt i gemensam front nå målet ökad tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning i Nepal. Självklart har alla organisationer sina egna projekt, men de behöver ha en förmåga att kunna samarbeta. Landssamordnarna var rädda att ett samarbete med SHRUTI inom ramen för MyRight skulle kunna orsaka konflikter i samband med landsgruppsmötena och på så sätt skapa splittring.

Med den informationen känns det som att vi inte har så mycket till val om vi ska arbeta i ett projekt genom MyRight. NAHOH är för övrigt den organisation som vi i Sverige innan resan tänkt oss att ha ett samarbete med. Och det är verkligen ingen dålig organisation att samarbeta med, vi fick ett positivt intryck av dem under mötet i tisdags. Om vi väljer NAHOH så är en negativ aspekt att vi tror att ett samarbete med NAHOH kan innebära att NAHOH böjer sig för oss mer än de borde. Ett samarbete med SHRUTI tror vi skulle ses som mera jämbördigt. En annan negativ aspekt är att om vi väljer NAHOH så får vi inte Neeta. Jag lyfte frågan om Shiva och Sujana trodde det ifall vi valde NAHOH fanns någon som helst möjlighet att i vårat projekt kunna använda oss av Neeta. Hon har den personlighet som skapar revolutioner. Dessvärre kan detta samtidigt innebära kompromisslöshet vilket inte är bra i ett samarbete.

Landssamordnarna sa att vi inte behöver bestämma något nu, det är viktigt att vi väljer vad vi själva tror blir bäst. Vi kan fundera och diskutera med de svenska organisationer som genom MyRight redan har projekt i Nepal och utifrån det bilda oss en egen uppfattning. När jag kommer hem till Sverige kommer jag ta kontakt med de svenska organisationer som genom MyRight är verksamma i Nepal.

Shiva och Sujana ville summera mötet med en fråga om vad vi ville göra i vårt projekt. Jag svarade att vi först och främst vill veta vad vår samarbetsorganisation vill. Men ett villkor vi har är att projektet ska fokusera på arbete med barn, ungdomar och/eller unga vuxna med hörselskada. I nuläget kan jag tänka mig att vi till en början behöver identifieras gruppen personer med hörselskada och erbjuda dem någon form av rehabilitering. Om hörapparater ska delas ut behöver det finnas en plan för hur dessa ska repareras i Nepal. T.ex. att det finns tekniker med kompetensen i landet. Antingen utbilda sådana i Nepal, eller låta svenska tekniker besöka Nepal med jämna mellanrum och som trasiga hörhjälpmedel kan lämnas in hos för reparation. Ett annat dilemma vi måste ha en plan för är batterier. Hur förser vi hörapparatsanvändare utan någon som helst ekonomisk marginal i livet med batterier? Vi tror att ett projekt som skulle passa både oss i Sverige och samarbetsorganisationen har en plan för empowerment och att barn med hörselskada både ska få talad nepalesiska och nepalesiskt teckenspråk. Och om barnet går integrerat, en tillgänglig skola med en acceptabel ljudmiljö, liten klass och möjlighet att avläsa klasskamraterna, funktionshinderkunskap i lärarutbildningen så att läraren kan anpassa skolsituationen efter barnets behov så att barnet kan ta del av utbildningen. Vi vill arbeta med organisationsutveckling, sprida information om organisationen utanför Kathmandu med omnejd och skapa mötesplatser i form av aktiva lokalavdelningar runt om i Nepal.

 Meditation i bur
Meditation i bur
/Sabina, organisationssamordnare

Danmarks MyRight och besök på dövskola

"Disabled People Organisations Denmark" (DPOD) är Danmarks MyRight. Idag träffade vi Renu Lohani som är anställd av organisationen. Under 90-talet genomförde NAHOH (den första organisationen för personer med hörselskada som vi träffade i Nepal) tillsammans med en dansk organisation ett projekt där hörapparater distribuerades och hörselscreening infördes. P.g.a. de politiska oroligheterna i Nepal hade samarbetsparterna svårt att genomföra projektet enligt ursprungsplanen. Problem som dök upp var att om en hörapparat gick sönder fick den skickas till Danmark för reparation då det var svårt att få den lagad i Nepal. Vidare hade folk i landet generellt inte råd med hörapparatsbatterier. 

Renu berättade att i Pokhara finns en australiensisk läkare som dragit igång rehabiliteringsverksamhet för barn med hörselskada och där hörapparater delas ut. De organisationer för personer med hörselskada som vi träffat finns i Kathmandudalen. Ambitionen är att sprida information om vår samarbetsorganisation i landet och så småningom låta organisationens verksamhet expandera. Den australiensiska läkarens klinik kan vara intressant att samarbeta med kring informationsspridning om organisationen. 

I Nepal finns 19 personer med CI. Operationen bekostas av familjen och det är därför endast rika personer som fått möjligheten till en CI-operation. Den första operationen gjordes runt 2005 och genomsnittsåldern för de barn som opereras ligger på 12-13 år. Föräldrarna till barnen med CI har bildat en organisation vars arbete går ut på att koordinera kontakten mellan familjen och sjukhuset och att exempelvis säkra barnens möjlighet att få gå hos talpedagog.

I Nepal ses barn med CI som närmare dövsamhället än det hörande samhället. Barnen hör efter operationen ljud, men lär sig ofta inte tala helt bra och fortsätter använda teckenspråk som första språk. Många barn med CI blir kvar i dövskolan, endast ett fåtal får ett så bra språk att de börjar i en skola för hörande. 

När vi frågade vad Renu tyckte om SHRUTI (den andra organisationen för personer med hörselskada som vi träffade) svarade hon att organisationen är väldigt ny. De har ännu inte gjort så mycket men är angelägna om att genomföra projekt. Medlemmarna är unga och engagerade och de aktiva i SHRUTI har ledande positioner i andra organisationer. Nästan direkt försökte Renu styra över samtalet på NAHOH (den första organisationen för personer med hörselskada som vi träffade) och att deras ordförande är en mycket ärlig person. Hon pratade länge och varmt om NAHOH.

Mötet avslutades med att Renu sa att vi väldigt gärna fick höra av oss om vi hade frågor, behövde hjälp eller råd i arbetet. Vi tackade för att Renu tagit sig tid och gav henne en UH-påse med en present i. 

    
Renu får en present från UH

Renu, MyRights landssamordnare och UH

Efter mötet med Renu åkte vi iväg till Naxal dövskola. Vi hade tänkt besöka skolan när eleverna var där, men i morse halv sju fick jag sms från Shiva som meddelade att han kommit på att barnen var lediga från skolan eftersom det var festival. Även rektorn var iväg, men en lärare tog emot oss och visade oss runt.

På väg in på skolområdet.

Skolbyggnad.

Skolbyggnad.

Therese provar klätterställning på skolgården.

Solpanel på taket för att det ska bli så pass ljust på kvällen att eleverna kan teckna till varandra.

Klassrum.

Shivas och Sujanas assistent Niketan tog oss till en restaurang där många döva arbetar.

Skylt utanför restaurangen.

Dags för middag. Återkommer om vad som mera hände idag.

/Sabina, organisationssamordnare

onsdag 23 oktober 2013

Apor, "National Federation of the Disabled Nepal" samt "Ministry of Education"

Idag kan jag skryta med att jag självsäkert gått fram till en minister i det hierarkiska Nepal och sagt åt honom att använda slinga för att jag ska höra vad han säger. Inte illa va?

Denna förmiddag tog Shiva (en av MyRights nepalesiska landssamordnare) med oss till Swayambu aptempel. Templet är egentligen en buddistisk plats för religiös praktik, men ett apsamhälle i storlek stor, större, störst har flyttat dit och springer omkring bland byggnaderna. Platsen pryds av buddistiska böneflaggor och hela området fascinerade våra västerländska ögon. Templet känns som en oas bortom Kathmandus ständiga kalabalik och larm och utsikten över staden är underbar! Vi fick till och med en skymt av Himalaya.

                                      Apa och böneflaggor



                                                       Apa sittandes på en byggnad

                                                       Apa bakifrån

                                       Hungriga apor

                                       Tittar ut

                                                       UH med tolkar

Första programpunkten för dagen var ett möte med paraplyorganisationen: "National Federation of the Disabled Nepal" (NFDN). Både NAHOH och SHUTRI, de organisationer vi träffade igår och som företräder personer med hörselskada, är medlemmar i NFON. Tika Devi Dahal är generalsekreterare och kommer själv från en organisation för kvinnor med funktionsnedsättning i Nepal. På plats fanns även Kumar Regmi som är ordförande i "National Association of the Deaf and hard of hearing" (NADH) liksom en man vars namn jag inte minns, men som är aktiv i en organisation som arbetar för personer med utvecklingsstörning då han har en dotter som har utvecklingsstörning.

NFON var mycket intresserade av att få veta hur UH arbetade, vad personer med hörselskada har för rättigheter/möjligheter i Sverige, vad vi ville arbeta med i Nepal samt vad de kunde hjälpa oss med. De undrade vad vi i Sverige ansåg att skillnaden mellan personer med dövhet och personer med hörselskada är.

Vårt slingsystem fortsatte att skapa fascination även om ingen i paraplyorganisationen kunde prova det själv. Generellt så har det varit många gånger lättare att få folket i Nepal att använda slingan korrekt än vad det är att få folk i Sverige att göra det. Detta trots att nepaleserna aldrig sett en slinga förut. De flesta känner heller inte till att det finns en sådan teknisk lösning. Den grupp som haft svårast att komma ihåg att använda slingan rätt är NAHOH (den första organisationen för personer med hörselskada som vi träffade igår), annars har det gått utmärkt både i dövgruppen (som väntat med att teckna tills tolken fått slingan), i SHRUTI (den andra organisationen för hörselskadade) och i grupper bestående av hörande.

NFON (paraplyorganisationen) betonade vikten av att flera organisationer för personer med funktionsnedsättningar gemensamt arbetar för tillgänglighet. Hörselskadegruppen är ännu en svår grupp att kategorisera i Nepal och den första utmaningen är att få en tydlig klassificering. Annars blir det svårt att stärka gruppen som helhet.
        

                                      NFON och UH

                                       Gata i Kathmandu

På eftermiddagen besökte UH "Ministry of Education". För att få tillåtelse att driva ett projekt i Nepal behöver UH ha ministeriet bakom sig.

Vi fick en genomgång av vad den nepalesiska staten gjort för personer med funktionsnedsättning från 1964 och fram till idag, samt vilka förbättringar som gjorts i skolan för att barn med funktionsnedsättning ska kunna ta del av utbildningen. Ännu går inte alla barn i landet i skola och fyra femtedelar av dessa är barn med någon form av funktionsnedsättning.

Ministerns rådgivare tillika med sakkunnig (min egen hobbyanalys av vad vi skulle kalla mannen i Sverige) frågade vad vi vill arbeta med i Nepal. Jag svarade att vi inte kan ge ett färdigt svar på detta då det måste komma från den organisation vi ska samarbeta med. Först i februari kommer en LFA workshop att genomföras och därefter en färdig projektplan att sammanställas. Det vi idag efter de möten vi haft kan tänka oss att projektet kommer gå ut på är att ge barn med hörselskada i Nepal möjlighet till en anpassad skolgång. Ministern ville veta hur skolgången kunde anpassas. Först och främst handlar det om att hitta barn med hörselskada och ge dem rehabilitering, helst där de får tillgång till tekniska hjälpmedel om sådana kan hjälpa. Vi berättade om några skräckexempel vi hört i mötet med hörselskadeorganisationerna igår och sa att för att undvika detta behöver barnens lärare kunskap och utbildning i vad barn med hörselskada har för behov. UH:s hjärtebarn möjlighet till tvåspråkighet lyftes. Oavsett om barn med hörselskada har tillgång till slinga eller inte kan klassrummens ljudmiljö anpassas. Exempel på anpassning är byte av eventuella fläktar som väsnas, tyg på väggar så att ljudet inte studsar, möbeltassar eller golv med heltäckningsmattor, i den mån det är möjligt göra så störande ljud utifrån inte kommer in i klassrummet m.m. Små klasser liksom möjligheten att möblera klassrummet så att ett barn med hörselskada kan läsa av sina klasskamraters läppar. Om ett barn med hörselskada tvingas gå i en stor klass kan en plats längst fram alltid vara reserverad för barnet.

Ministern och hans rådgivare fastnade särskilt vid det jag nämnde om att i lärarnas utbildning lägga in funktionshinderkunskap och diskuterade länge den möjligheten. Jag berättade givetvis inte att vår svenska skolminister vägrat att lyssna på det örat. :-) Men om det nu är så att detta kan drivas igenom (oavsett om det blir en del av "vårt" projekt eller något ministeriet går vidare med på egen hand) så skulle det kunna betyda att Nepal lägger in funktionshinderkunskap i lärarutbildningen innan Sverige gör det. Det skulle vara något att visa vår svenska skolminister!

En annan fundering är hur det ser ut i andra länder, om de har funktionshinderkunskap som en obligatorisk del i sin lärarutbildning. Är det så att de inte har det kan vi kanske flagga för ministeriet att så är fallet och om Nepal lägger in funktionshinderkunskap i lärarutbildningen kan de vara först i världen med detta. Vore intressant att kontakta utbildningsministerier världen runt för att ta reda på hur det ser ut med den saken.         
                                       UH, utbildningsministern och hans rådgivare

                                Våra stabila klippor till landssamordnare, Sujana och Shiva.

/Sabina (organisationssamordnare)




tisdag 22 oktober 2013

Kontaktresa Nepal i bild















Vi möter personer med hörselskada i Nepal

Efter god lunch på en restaurang med fantastisk utsikt över Kathmandudalen tog vi oss efter en mellanlandning på landssamordnarnas kontor oss till "National Association of Hard of Hearing and deafened Nepal" eller "SHRUTI", som de kallar sig, kontor. Där träffade vi grundaren, eldsjälen och ordförande Neeta, hennes man Jeevan, Rajib som är styrelseledamot samt medlemmen Tenjing.

Neeta har haft sin hörselskada sedan tidig barndom och gick i en vanlig skola. Hon hade inga hörapparater och behövde anstränga sig hårt för att kunna hänga med. När Neeta började på universitetet kände hon att hon ännu mindre kunde ta del av undervisningen och slutade gå till skolan. Hon studerade hemma och lyckades att med självstudier ta en examen. Neeta gifte sig med Jeevan som genom ett stipendium fick möjlighet att studera i Japan. Paret blev kvar i många år, men inom Neeta uppstod en längtan att åka tillbaka till Nepal och arbeta för att förbättra skolsituationen för nepalesiska barn med hörselskada. För fyra år sedan flyttade paret tillbaka och i januari 2012 grundade Neeta "SHRUTI". Organisationens vision är: "An inclusive society without communication barrier where Hard of hearing and Deafened people live a dignified life.

Barn med hörselskada får i Nepal antingen gå i en hörande klass utan några som helst anpassningar eller i dövskola och det ser Neeta som att ta ifrån barnen möjligheten att utveckla sitt hörande, sitt talade språk och sin möjlighet att i den mån det är möjligt ta del av det hörande samhället. Neeta tycker förvisso det är viktigt att personer med hörselskada får möjlighet att lära sig grundläggande teckenspråk, men hon tycker också det är viktigt att dessa barn pratar för att inte isoleras från övriga samhället då de har möjligheten att mer eller mindre kommunicera på talad nepalesiska. Hon vill att personer med hörselskada ska ha möjlighet att välja det som passar bäst, talad nepalesiska eller teckenspråk. Barn med hörselskada ska gå integrerade i en skola för hörande. Skolan ska anpassas efter barnets behov och lärarna behöver kunskap för att kunna ge barnet en bra skolsituation.

Under mötet med NAHOH i förmiddags berättade organisationens ordförande att han som liten gick integrerad i en hörande klass men inte hade hörapparat. Han var ständigt orolig över att inte höra vad läraren sa och gick alltid till skolan en timme tidigare än de andra barnen för att garantera en plats längst fram i klassrummet.  

Kategorin "hörselskadad" är inte helt lätt i Nepal då många personer med hörselskada är inkluderade i dövgruppen. Neeta understryker att personer med hörselskada har delvis andra behov än döva. Personer med hörselskada blir ofta i hög grad särbehandlade av familj, samhälle och skola.

Jag frågade om det var vanligt att personer med hörselskada i Nepal kände skam för sin hörselskada. Neeta berättade då att hon fick sina hörapparater i Japen och att första tiden hon hade sina hörapparater skämdes hon och försökte gömma hörapparaterna under sitt hår. Det tog två år innan Neeta vågade sätta upp håret igen. Neeta har sett skam hos många personer med hörselskada som hon träffat och hon har då försökt övertala dem att använda hörapparater för att träna sin förmåga att uppfatta tal.

Neeta fick prova vårat slingsystem och lyste upp med kommentaren att ljudet hörs så klart och tydligt.

Vi har under dagen förstått att det vad gäller inre upplevelser finns många likheter mellan att växa upp med hörselskada i Nepal och att växa upp med hörselskada i Sverige. Tanken från början var att vi skulle ha ett samarbete med NAHOH. Efter mötet med SHRUTI har vi fått uppfattningen att ambitionerna med deras organisation samt önskemål om utvecklingsområden ligger närmare UH än vad NAHOH gör. NAHOH tror vi i högre känner behov av vårt stöd men där handlar verksamheten främst om rehabilitering. Med SHRUTI som vi uppfattar som betydligt mer handlingkraftig och som har mer fokus på påverkan än rehabilitering tror vi att vi kan komma längre och i det långa loppet påverka fler personers liv. Risken med SHRUTI är att vi inte vet om det är deras ordförande Neeta som är motorn i det hela och vad som skulle hända ifall Neeta av någon anledning inte fortsatte.

Jag sitter på ett hotell i Kathmandu där det vandrar omkring pilgrimer, vandrare, klättrare, en och annan barnfamilj samt övervintrande hippies. Och så vi från UH och våra fantastiska tolkar förstås. Staden bjuder på kalabalik och en varm och öppen atmosfär. Vi är i goda händer, på kvällen får jag sms från våra landssamordnare som tackar för dagen, påminner om morgondagens tider samt önskar oss en god natts sömn. Det är strömavbrott lite då och då, vattnet i duschen är iskallt, men spolar vi i c:a tre minuter kommer kokhett vatten. Vi konsumerar kopiösa mängder handsprit och sköljer tandborsten i vatten på flaska för att hålla magåkommor borta. UH är här på kontaktresa för att undersöka huruvida det är möjligt för UH att genom MyRight dra igång ett utvecklingssamarbete med en nepalesisk organisation. Vill du veta mer om MyRight? Du hittar mer info på deras hemsida: www.myright.se




Möte med personer med hörselskada i Nepal

Idag har vi träffat representanter från två organisationer som företräder personer med hörselskada i Nepal. Halv åtta tog vi oss ut till Nepal Association of Hard of Hearing:s lokaler som ligger på en kulle ovanför Kathmandudalen. Förutom samlingslokal har de en klinik som består av ett rum med en audiometer för hörselmätning och ett rum med audiologisk utrustning donerad från en australiensisk organisation. Ett tiotal medlemmar hade samlats och gav oss ett varmt mottagande.

NAHOH har något de själva kallar "Camps" som går ut på att ett antal personer väljs ut för att utan kostnad få träffa specialister inom hörsel, hörapparater och habilitering. Lite mer än 10 % av dem som ansöker om att få antas erbjuds möjligheten. Dock erbjuds endast en hörapparat per person oavsett om personen har hörselnedsättning på båda öronen eller endast på ett. För personer som har god ekonomi är det möjligt att träffa specialister på egen bekostnad och köpa två hörapparater. Det finns även exempel på rika i Nepal vars familjer själva bekostat en CI-operation. Ingen i NAHOH har CI. Kunskapen om vad CI är rent allmänt begränsad i landet då dövorganisationen vi träffade igår inte kände till CI.

Ljudmiljön i NAHOH:s lokaler är fruktansvärd, hårda och kala golv och väggar gör att ljudet studsar. Huset ligger precis invid en vägkorsning med mycket trafik. Skällande hundar och skrikande fåglar störde ofta vår kommunikation trots att Sara och jag använde vårt mobila slingsystem. När vi gör hörselmätning i Sverige sitter vi i ett ljudisolerat rum med hörlurar på. I organisationens klinik är det endast en bur med glasväggar och det går att prata igenom väggarna.

NAHOH grundades 1996 och de har ett utvecklingssamarbete med en dansk organisation. Inom NAHOH är talad nepalesiska första språket, några använder sig utöver det av nepalesiskt teckenspråk. Endast tre personer i styrelsen använder nepalesiskt teckenspråk och Shiva och Sujana säger att nivån på detta är lågt. En önskan finns om att genomföra en teckenspråksutbildning. Meldemmarna i NAHOH är mellan 20 och 70 år och för att bli medlem behöver en person vara 16 år. De som är aktiva har erbjudits hörapparater. Organisationen är aktiv i Kathmandu med omnejd, det finns inte pengar att utvidga verksamheten.

Medlemmar i organisationen fick möjlighet att prova vårat mobila slingsystem och det verkligen syntes i deras ansikten hur de lyste upp av den nya ljudupplevelsen.

Nu är det dags för gemensam middag, klockan är 19:30 nepalesiskt tid. Jag återkommer eftermiddagen med info om den andra organisationen vi träffade.


måndag 21 oktober 2013