tisdag 17 december 2013

Extramaterial till Rabalder del 2: fler bilder ur arkivet!

På jubileumsbilderna hade vi en hel hög med gamla bilder, alla vi hade letat fram fick dock inte plats så här kommer ett gäng bilder till. Känner du igen dig?


måndag 16 december 2013

Extramaterial till Rabalder: intervju med Anna Kain Wyatt

I senaste Rabalder som borde landat i alla prenumeranters brevlådor i fredags kunde ni läsa en intervju med några tidigare ordföranden för Unga Hörselskadade. Vi fick in så många bra svar på den att vi inte riktigt fick plats med allt, så här kommer ytterligare en intervju, med Unga Hörselskadades nuvarande ordförande Anna Kain Wyatt.



Hur kom det sig att du blev medlem i Unga Hörselskadade?
Mina föräldrar såg till att jag blev medlem i Unga Hörselskadade och som barn åkte jag på flera läger. När jag sedan blev äldre hittade jag tillbaka till UH genom ett teckenspråksläger 2005. Sen dess är jag fast :)

Vilken var din första UH-aktivitet?
Ett miniläger på Wiks Folkhögskola.

Vad är ditt bästa UH-minne?
Vilken svår fråga, har nog inget minne som sticker ut alldeles speciellt. Att jobba på mitt första läger var väldigt speciellt och spännande.

Vad har du tagit lärt dig från att vara engagerad i Unga Hörselskadade?
Massor, jag har lärt mig om min egen hörsel, om funktionsnedsättningar överlag, om organisering och påverkansarbete.


måndag 2 december 2013

Intressepolitiska arbetsgruppen är igång!



I söndags var det kickoff med UH:s nya arbetsgrupp som ska arbeta intressepolitiskt! Förutom att vi åt en massa kakor så skrev vi vad vi ville göra på gula postitlappar. Vi vill spela in filmklipp, fixa debatter och genomföra aktioner i Almedalen.

Dessutom vill vi göra något åt utredningen Likvärdig utbildning som riskerar att bli verklighet. Utredningen innebär att göra om nuvarande riksgymnasiet för hörselskadade och döva RGH/RGD till RGT, till RGT, Riksgymnasiet för tvåspråkiga. Resultatet om utredningens förslag går igenom blir att ungdomar med hörselnedsättning som saknar teckenspråkkunskaper inte ska kunna gå på RGT. Detta tycker vi i intressepolitiska gruppen är fel och det vill vi göra något åt.

Vi har även flera idéer som väntar på att få realiseras!

//Sara Bryntse, sammankallande i intressepolitiska arbetsgruppen

torsdag 28 november 2013

Bra och viktigt med mer forskning kring barn som växer upp med CI

Det bedrivs allt mer och bredare forskning kring Cochleaimplantat vilket vi i Unga Hörselskadade tycker är positivt. Igår publicerades ett pressmeddelande från Örebro universitet om forskning utifrån ett pedagogiskt och socialt perspektiv för barn som tidigt får CI.

Det är en intressant aspekt som lyfts kring farorna med att eftersträva normalitet. Att eftersträva ett hörande barn kan påverka deras sociala samvaro i skolan.

I pressmeddelandet kan vi läsa:
"Jag har undersökt hur hörselnedsättningen påverkar barnens relationer, kommunikation, identitet och deras vardagsliv i skolgången med hörande kamrater. Jag är förvånad över att teknologin får ta så stor plats, det gör att formerna för umgänget i klassrummet och därmed vilken identitet barnen med cochleaimplantat får påverkas i hög grad."
Självklart ska vi hörselskadade använda våra hjälpmedel, men vi ska inte tro att de löser alla problem. För mig har teckenspråket varit avgörande för högre studier, för andra är det inte så. För de flesta är varken teckenspråk eller teknik är en universallösning, vi måste våga blanda friskt och uppmuntra såväl unga med hörapparat som unga med CI att hitta sin egen blandning.

//Anna Kain Wyatt, ordförande för Unga Hörselskadade


onsdag 20 november 2013

LSU:s årsmöte - Lovisa berättar

I helgen åkte jag och Jonathan, vice ordförande, till Stockholm för att representera UH på LSU:s årsmöte. Det var ett spännande ögonblick och mycket förväntningar hade byggts upp, och vår ordförande, Anna lugnade mig och sa att det skulle bli så kul, och vem kunde tro att hon skulle ha rätt?

Det första vi gjorde, jag och Jonathan, var att irra omkring lite i Stockholm för att hitta busshållplatsen som var närmare än vad vi trodde, när vi väl hittade den. Vilket gjorde att vi missade morgonfikat...

Men men, sen var vi igång, skrivtolkarna var på plats och hade gjort i ordning så fint där vi skulle sitta, men det fanns ett problem. Slingan funkade inte.

Jonathan lyckades att få slingan att funka, men det sprakade och lät mycket. Mitt halsband var trasigt så i sista sekund fick jag byta, men ljudet var så hemskt och det sprakade och lät verkligen inte bra, så jag kunde inte använda min slinga på hela helgen. Tråkigt såklart.

Vi kom igång väldigt fort på lördagsmorgonen och efter ett långt och roande tal från f.d ordförande i LSU så var det dags för beredningsgrupperna att ta plats. Vi hade valt att diskutera om policyn om alkohol och droger men framför allt de förändrade medlemskriterierna, då vi i UH reagerat starkt på varför de har valt att göra ett gigantiskt hopp - vilket gör att de nu kräver att medlemsorganisationerna nu måste ha minst 1000 medlemmar, när det förut var 300. Vi fick tyvärr inget bra svar på frågan om varför, och många yrkanden som lagts i frågan röstades ner. Vilket var lite av en förlust. Men det var många som ville ha svar och förtydligande och ändringar i propositionen som styrelsen lagt, och diskussionerna var livliga och höll på länge.

Sedan var det dags för lunch, och det var mycket gott, och väldigt anpassat. Det var vegetariskt, laktosfritt och glutenfritt. Jag hade aldrig trott en glutenfri macka skulle vara så god som den var.

Efter lunch fortsatte diskussionerna innan vi samlades i plenum för att börja ta beslut. En fråga som lyftes mycket var motionen om att införa tobak i policyn om alkohol och droger. Däremot röstades motionen ner men av de yttranden som folk hade lagt hade det förts livliga debatter om men det var bara ett av tre yrkanden som röstades fram.

Varken jag eller Jonathan var med på jubileumsmiddagen.

På söndagen satt vi i plenum hela dagen för att rösta och besluta. Det var intensivt och lite svårt att hänga med då talarna hade begränsad talartid och var tvungen att prata jättefort för att hinna säga allt dom velat säga. De flesta var också väldigt dåliga på att prata i micken vilket medförde att vissa detaljer föll bort. Det var många frågor som man var tvungen att sätta streck i debatten på och det ledde även fram till votering och några gånger rösträkning.

I det stora hela var helgen en roande, mycket trevlig och jätterolig tillställning där vi fick lära oss mycket om varandra och om hur ett större årsmöte går till. Det har varit ett fantastiskt nöje att få uppdraget att få fara till ett sådant möte.

//Lovisa Stenberg


måndag 18 november 2013

Bilder från Almedalen

Nu finns bilder från årets resa till Almedalen samlade på uh.se. Ni hittar dem här: bilder från Almedalen.


torsdag 14 november 2013

Ungdomskonferensen 2013 med tema Hälsa och träning - Annica berättar

I år utspelade sig ungdomskonferensen på Bosöns idrottscenter ute på Lidingö i Stockholm den 8-10 nov.

Temat för i år var Hälsa och träning, och det passar ju bra med tanke på vilken plats vi var på. Efter lite vilseledande letande på fredagskvällen så hittade gruppen tillslut till anläggningen och konferensen kunde komma igång med en föreläsning av Kjell Gunnå . Han berättade om sin idrottskarriär inom SDI och basketlandslaget. En lugn och mjuk start på den här helgen.

På kvällen var det lite fria aktiviteter, några sprang ner till idrottshallarna och provade på roller derby medans andra satt och umgicks och pratade om allt möjligt.

På lördagsmorgonen kom Tinnituskonsulten Cathrine Forsberg och berättade kort hennes berättelse om hur hon fick tinnitus och sedan lät oss ställa frågor om allt som har med tinnitus att göra. På eftermiddagen kom Kaj Pedersen och pratade om mentalträning och självkänsla.

På lördagskvällen hände det sedan något stort J

Vi hade ett 20-årsfirande som vi sent skulle glömma. UH har funnits i hela 20 år och det var nått extra att fira. Som ni kanske redan har sett här på bloggen så kom den hemliga gästen Helena Wästborn till oss och tecknade sången Euphoria i sin egen tolkning. Vi blev även indelade i grupper och fick chansen att få teckna en av hennes egna sånger tillsammans med henne. Det var riktigt kul. Efter det så bjöds det på tårta och mingel.


På söndagsmorgonen så var det en till hemlig gäst som skulle komma. Frukosten var redan kl 07.00 och föreläsningen startade kl 07.45. Vi alla funderade vem det var som var så galen och ställde upp att föreläsa för oss redan kvart i åtta på morgonen.


Den hemliga gästen visade sig vara Simon Kachoa, killen som vann Biggest Loser Sverige år 2013. Han kom och berättade om sin fantastiska (eller ska jag säga ”otroligt slitsamma”) resa med sin viktnedgång. På tre månader så hade han gått ner 83 kg och på vägen hade det varit mycket svett, tårar, blod och en följande känsla av att ge upp. Jag tror att alla som satt där fick en enorm inspiration av Simon. Jag tror att alla som satt där inne var beredda att hoppa i träningsskorna direkt när man kommit hem från konferensen. Eller åtminstone fick inspiration att klara av att uppnå ett mål som kanske har varit svårt att få motivation till innan.

Efter morgonens föreläsning väntades städning av rummen, adjösägandet och lunch innan det var dags att åka hem.

Det har varit en rolig och inspirerande helg, som vanligt när det är ungdomskonferens. Ni som var med i år hoppas jag att vi ses nästa år. Ni som inte var med vill jag säga till att anmäla er till nästa års ungdomskonferens, för då kommer vi att ha lika kul som i den här helgen var.

/Annica Berlin


Bilder: Anna Kain Wyatt

onsdag 13 november 2013

Helena Wästborn hemlig gäst på UH:s födelsedagsfirande

Under helgens ungdomskonferens firade Unga Hörselskadade sin 20-årsdag. Detta gjordes genom en hemlig aktivitet följt av tårtkalas. Den hemliga gästen var ingen mindre än Helena Wästborn som uppträdde samt höll en workshop. Under workshopen fick deltagarna själva prova på teckenspråksgestaltning utifrån låten "never forget" som Helena själv skrivit. Du kan se låten nedan!



Mer information om och kontaktuppgifter till Helena Wästborn hittar du här: Wästborn tolk och artisteri.

måndag 11 november 2013

Bloggtips från funktionshinderrörelsen!

Unga Hörselskadade samarbetar regelbundet med flera andra organisationer, till exempel andra hörselorganisationer och andra ungdomsorganisationer. I flera av dessa organisationerna drivs också bloggar som är väl värda att läsa. Här kommer en lista vi har sammanställt, har vi missat någon? Lämna en kommentar med adress så uppdaterar vi!


onsdag 6 november 2013

Det finns inte ett svar på hur man inkluderar unga med funktionsnedsättning, det finns lika många svar som det finns individer med funktionsnedsättning.

Nu är resan över för min del, jag håller på att somna av utmattning på tåget. Det har varit en intensiv dag med många diskussioner och den kunskap som alla delade med sig var enorm!

Först och främst vill jag säga att det bemötande jag fått har varit fantastiskt och de människor jag har mött har haft en bra syn på inkludering och funktionsnedsättningar. Folk har använt mikrofon väldigt bra trots att det inneburit mycket bärande av mick mellan person till person. Mitt perspektiv som ung har verkligen tagits till vara på bästa sätt och många har varit intresserad av ett ungt perspektiv.

Mycket av diskussionerna har kretsat kring hur man ska inkludera barn och unga med funktionsnedsättning i den ”vanliga” skolan på bästa sätt. Det har pratats mycket om;

Synvändan och attityder
För att kunna bemöta barn och unga med funktionsnedsättning är det väldigt viktigt att ha ett öppet perspektiv, att se individen och inte funktionsnedsättningen. Vi har även diskuterat mycket om att man ska fokusera på vad barnen KAN, inte vad de inte kan göra. Genom att ha en positiv syn på individen kan man utmana individen att utvecklas på sina egna villkor. Det här med förändra synvändan och attityder hos andra människor, anser många av oss vara vår största utmaning.

Kunskap, Kommunikation och delaktighet
För att lärare, beslutsfattare och alla kring dessa barn och unga ska ha rätt synsätt gäller det att man sprider kunskap om hur olika funktionsnedsättningar fungerar. Och även sprida kunskap om vart man kan vända sig för stöd och rådgivning.

För att sprida kunskap och även ta del av andras kunskaper och erfarenheter krävs en kontinuerlig och bra kommunikation mellan alla parter. Det viktiga är att inte glömma bort individen själv, för vem vet mest om hur hen fungerar om inte hen själv? Det är viktigt att ha en bra och öppen kommunikation med individen för att tillsammans forma en vardag som fungerar. Det är viktigt att göra individen själv delaktig i sin inkludering.


Några frågor som jag funderar över som jag ännu inte fått svar på är, vill verkligen alla unga med funktionsnedsättning inkluderas i den ”vanliga” skolan, dvs. har de blivit tillfrågade? Och vilka funktionsnedsättningar ska inkluderas i den ”vanliga” skolan? 

Både ordet ”funktionsnedsättning” och ordet ”inkludering” är såpass breda att det kan vara svårt att definiera vad man strävar emot och vad man egentligen menar. Förhoppningsvis kommer dessa frågor få svar genom ett fortsatt samarbete med SPSM.


Många diskussioner jag fört med deltagare har just handlat om, hur gör man unga delaktiga i inkluderings-processen och i de projekt som pågår?

På slutet när anordnarna sammanfattade dagen blev jag ombedd att berätta vad jag fått för intryck av dagen. Jag betonade det viktiga att ta vara på de kunskaper, erfarenheter och åsikter som vi unga med funktionsnedsättning har. Vi vill bli involverade i beslut som rör oss. Jag var den enda representanten från unga med funktionsnedsättning och jag kan absolut inte representera alla funktionsnedsättningar. Jag har inte en aning om hur det är att ha en neuropykiatrisk funktionsnedsättning, eller vilka anpassningar man behöver göra för en person med rullstol. Det finns inte ett svar på hur man inkluderar unga med funktionsnedsättning, det finns lika många svar som det finns individer med funktionsnedsättning.

Jag har även blivit tillfrågad om hur man kan göra det på ett konkret sätt. Mina förslag har exempelvis varit att man tar kontakt med de organisationer som finns för unga med funktionsnedsättning idag. Dessa ideella organisationer är fantastiska kunskapskällor och har mycket att bidra med. Jag föreslog också att man kunde ha en konferens för unga parallellt med denna konferens. Att om man kan skapa ett forum även för unga representanter från olika länder med olika funktionsnedsättningar parallellt med det forum som redan finns mellan myndigheter och beslutsfattare så skulle man kunna samköra dessa för att skapa ett viktigt och kontinuerligt kunskapsutbyte.

Jag är tacksam för att jag fick delta på denna konferens, jag har lärt mig oerhört mycket och jag har fått mycket positiv feedback. Flera representanter från olika länder har berättat att de insett att det krävs mer inblandning av unga för ett hållbart inkluderingsarbete. Jag är glad över att jag lyckats skapa nya tankesätt hos så många.

Även om jag var den enda representanten från de ungas sida så är jag glad över att SPSM har tagit det steget mot ett mer inkluderande inkluderingsarbete. Jag ser fram emot hur detta kommer utvecklas i framtiden och förhoppningsvis har vi i framtiden ett forum där unga kan vara med i de processer som rör unga.


Precis som någon sa i en diskussion vi hade. Inkludering är inte ett svar i sig utan det är snarare en process mot ett samhälle där alla kan vara delaktiga.

/Elin Korall

Unga personer med hörselskada är de bästa experterna på hur det är att vara ung och ha en hörselskada!

Jag tycker verkligen om min benämning på min ID-bricka. Som representant för unga med funktionsnedsättning har jag ofta blivit bemött av "ung-och-dum-attityden" men så är verkligen inte fallet här. Jag har blivit bemött som en expert med viktig och aktuell kunskap om de frågor som seminariet berört. Jag upplever att mina åsikter och det jag säger tas tillvara och jag känner mig viktig. Fler beslutsfattare och arrangörer borde ha denna inställning för att skapa ett demokratiskt samhälle där alla är delaktiga.


Förmiddagen har mest bestått av redovisningar från olika länder, hur man arbetar i respektive land samt om vilka utmaningar man ser i det fortsatta arbetet med inkludering. Just synvändan är något som ofta tagits upp, att pedagoger, beslutsfattare och alla kring unga med funktionsnedsättning har rätt synsätt. Att man ser möjligheterna och inte problematiken.

Man har också atgit upp viktigheten i samarbete. För en effektiv utveckling krävs kommunikation mellan alla som är inblandade och samarbete så att alla arbetar för samma mål

 Här har vi representanter från Essungaskolan i Sverige.

/Elin

tisdag 5 november 2013

"Det är inte individen som har en funktionsnedsättning, utan det är samhället som skapar det. I en perfekt anpassad värld skulle ingen ha en funktionsnedsättning."

Dagen är nu över för min del och middagen var väldigt intressant, jag träffade många människor och hade flera samtal som fick tiden att springa iväg.

Jag träffade två representanter från Malta som berättade om hörselskadades situation i Malta. De berättade att det finns en stark dövorganisation men att de flesta unga med hörselnedsättning går integrerat och lär sig därför inte teckenspråk vilket representanterna tyckte var tråkigt. Vi pratade även om UHs arbete med tvåspråkighet och om hur det fungerar i Sverige, bland annat om Riksgymnasiet för hörselskadade och döva.

Vid middagen satt jag bredvid en representant från SPSM (Specialskolemyndigheten) och vi pratade om det viktiga i tvåspråkighet. Att alla barn och unga med hörselskada bör erbjudas teckenspråk oavsett om de går integrerat eller i specialskoleklass. Vi ansåg båda två att det är otroligt viktigt att ha ett språk som man känner sig trygg i, och om alla barn och unga med hörselnedsättning får möjlighet att lära sig teckenspråk så kan de sedan välja det språk som de känner passar just dem bäst.

Jag pratade även med en kvinna från Skolverket. Vi pratade om vilket synsätt många har idag på personer med funktionsnedsättning. Att man ser funktionsnedsättningens problematik och inte individen främst. Vi pratade länge om hur man kan ändra synsättet hos lärare och samhället idag. Hur gör man det mest effektivt, finns det ett bra sätt eller kanske många? Det vi kom fram till var att kunskap och kommunikation är viktiga grundstenar. Genom kunskap och kommunikation gör man samhället medvetet och man kan tillsammans arbeta fram ett samhälle som är anpassat för alla.

Några sista ord.

Det är inte individen som har en funktionsnedsättning, utan det är samhället som skapar det. I en perfekt anpassad värld skulle ingen ha en funktionsnedsättning.

/Elin Korall

Konferens i Göteborg om inkludering i skolan

Hej hej!

Här har vi Elin Korall som bloggar igen!

Just nu är jag i Göteborg för att delta på en intressant konferens. Konferensen kommer att handla om hur man på bästa sätt kan organisera stöd till elever med funktionsnedsättningar så att de kan inkluderas i skola och undervisning. Det kommer att delta folk från både Sverige och övriga Europa, ca 40 personer.

För två år sedan var jag på en liknande konferens i Bryssel,. Den gick ut på att man samlade unga från hela Europa med någon form av funktionsnedsättning för att skapa ett forum där ungas röst kan bli hörda. Temat var "Inkludering i skolan". Våra resultat och åsikter presenterades inför politiker i EU parlamentet.

Jag blev inbjuden av SPSM att delta på det här seminariet, och flera av de vuxna representanterna från Bryssel kommer även delta på det här seminariet. Det ska bli väldigt intressant att höra hur de har tagit tillvara på våra åsikter och hur de har arbetat de senaste två åren.

Just nu går jag omkring och pratar för mig själv på som en tok. Seminariet är på engelska och jag laddar med mina bästa erfarenheter, ord och argument. Jag har också spanat in vart vi kommer ha våra diskussioner.

Det här kommer vara både intressant och riktigt roligt! Ikväll kommer vi ha en välkomstmiddag med mingel för att lära känna varandra och imorgon kommer vi köra igång hela dagen. Tagg tagg taggad igelkott!

Redo för välkomstmiddag!

Smygtittade igenom fönsterna till konferenslokalerna.

/Elin

måndag 4 november 2013

Vilket är ditt bästa UH-minne?

I år firar Unga Hörselskadade 20 år som fristående förening. Det uppmärksammas bland annat med 20-årskalas på ungdomskonferensen samt med jubileumssidor i nästa Rabalder som kommer i december.

Nu är vi på jakt efter ditt bästa UH-minne eller din bästa UH-bild, för att dela med oss av i Rabalder och här på bloggen. Har du något som du vill dela med dig av? Det kan vara en kortare text eller en bild. Skicka ett mejl till elin@uh.se så berättar vi mer!




lördag 26 oktober 2013

Sista dagen och avslutande möte med landssamordnarna

Vår Nepalresa avslutas med ett sista möte med Shiva och Sujana. Dels diskuterade vi vilka hörseltekniska anpassningar som MyRights kontor i Kathmandu behöver för att vara tillgängligt för personer med hörselskada i samband med landkonferensen i februari. Visionen är 100% tillgänglighet. Vi föreslog konferensslinga med högtalare och möjlighet att koppla hörlurar till (så de som inte har hörapparater kan ha glädje av systemet), ett portabelt slingsystem och texttolkning. Jag sa att det var dyr utrustning men landssamordnarna svarade att det fanns pengar att ta av till anpassningar. Vi får hoppas det är möjligt att införskaffa utrusningen.
 
Vidare diskuterade vi vad som kommer att hända i samband med förstudien. Landssamordnarna säger att det är nödvändigt att vi är med både under landkonferensen och i samband med den förstudie som kommer att genomföras innan organisationerna är med på en LFA-workshop. LFA är ett projektplaneringsverktyg som kommer att användas när vi arbetar fram en projektplan.
 
Slutligen ville Shiva och Sujana ha en utvärdering av deras arbete. Vi från UH var alla överrens om att vi var fantastiskt nöjda med all hjälp och allt stöd de gett oss. Högsta betyg ville vi ge dem och hade inga förslag på saker de kunde göra annorlunda.
 
Vi är alla otroligt nöjda med dagarna i Nepal, vi har fått ut så mycket mer av dessa än vad vi hade kunnat föreställa oss. Vi har lärt oss mycket och vi har många gånger blivit positivt överraskade. Personer med hörselskada i Nepal har en bättre utgångspunkt än de har i många andra länder och vi känner att i ett samarbetsprojekt så har vi en bra grund att utgå från. Utmaningen är att hörselteknik kostar och kan gå sönder. Det största och det bästa har varit att få uppleva medlemmarna i organisationernas otroliga engagemang!
 
Dagarna har gått fort och varit både långa och intensiva. Vi har haft det fantastiskt bra och lärt oss en massa. Under resan har vi haft två helt fantastiska teckenspråkstolkar som hjälpt till med så mycket mer än bara tolkning. Med oss hem kommer vi att ta en massa ny kunskap och inspiration till att arbeta vidare med Nepal. Detta är sista blogginlägget från Nepal.        
 
 
UH utanför Kathmandu Guesthouse
 
/Sabina, organisationssamordnare

fredag 25 oktober 2013

Möte med Raghav och landgruppen

Det stod egentligen inte på schemat, men vi fick idag möjlighet att träffa den döva politikern Raghav. Nepal har en döv person i sitt parlament, det är mer än vad Sverige kan skryta om. Raghav har varit med och grundat dövrörelsen i Nepal och vi fick historien berättad för oss. Han berättade att det är stora skillnader på hur det är att leva med hörselskada i stan och att leva med hörselskada på landet. I stan finns det möjlighet till rehabilitering även om den lämnar mycket i övrigt att önska. Folket på landsbygden är helt utelämnade åt sitt öde.  

När vi frågade Raghav vad han hade att berätta om SHRUTI och NAHOH samt vad han hade för råd att ge om vi ville gå vidare och samarbeta med någon av organisationerna. Jag nämnde de för- och nackdelar vi tänkt på med de båda organisationerna innan mötet med Shiva och Sujana igår. Den information vi fått om ovilligheten till samarbete från SHRUTI lät jag förbli osagd. Raghav hade egentligen inte så mycket att kommentera om SHRUTI och NAHOH specifikt, men av det han berättade att döma så fick vi bekräftat att det fanns substans bakom det Shiva och Sujana tagit upp igår. Vi får känslan att konflikten kanske är större än vad de vi pratar med egentligen vill berätta om. 

Vi frågade hur stor Raghav bedömde möjligheten att påverka på nationell nivå var, exempelvis att trycka på om funktionshinderkunskap i lärarutbildningen. Han sa att möjligheten fanns, parlamentet var öppna för förslag som kunde få in barn med funktionsnedsättning i skolsystemet då den största gruppen barn som inte går i skola har en funktionsnedsättning. Vi behöver informera och lobba för det.    

Efter mötet med Raghav hade vi lite tid för sightseeing. Vi tog oss då till Durbar Square, tittade på sevärdheter och gjorde vårt bästa för att inte bli överkörda av motordrivna fordon vars förare hängde på signalhornet.  

På eftermiddagen var det landgruppsmöte och vi träffade representanter från samtliga nepalesiska organisationer som är aktiva i Nepal genom MyRight. Även om vi kände att vi saknade bakgrunden till många av projekten var det ett intressant möte, diskussionerna var intensiva och ljudnivån hög. De flesta i rummet hade mycket goda kunskaper i engelska. 

Jag upplever ett sådant otroligt engagemang hos samtliga som vi träffat under vår resa. Det är så fantastiskt att se en sådan eld, ett sådant engagemang och en sådan målmedvetenhet. De är riktiga inspirationskällor, allihop! Det tråkiga är att när det är vi i Sverige som drar in pengar i projekten medan organisationerna i Nepal inte har möjlighet till det så blir det en sådan ojämlikhet. Vi kan välja och vraka bland villiga organisationer. Själva är samtliga som brinner för sin sak angelägna, men då de inte har några pengar kan de inte välja på samma sätt vem i väst de ska samarbeta med. 

Innan landgruppsmötet var slut berättade jag om UH och visade en Power Point-presentation.

Representanterna från dövorganisationerna frågade om vi hade möjlighet till ett enskilt möte. De inledde med frågan om vad vi önskade för stöd av dem för att, innan vi hunnit svara, leda över till att vi ska vara väldigt försiktiga när vi väljer samarbetspartner. De frågade vilken organisation vi tänkt ha ett samarbete med. Då vi inte informerat någon av de aktuella organisationerna om något försökte jag vara diplomatisk, säga att vi inte kan svara på det ännu, men att vi noga kommer tänka igenom detta och välja det som blir bäst för landprogrammet i Nepal. Dövorganisationerna fortsatte med att vi ska vara noggranna då vi väljer samarbetsorganisation och vara försiktiga med att välja en organisation som har en stark ledare om organisationen är svag. Då är det bättre att välja en stabil organisation. Innan vi hann kommentera något (eller svara på deras inledande fråga) avrundade de mötet och önskade oss trevlig resa hem och lycka till. Frågan om vilket stöd de kunde erbjuda oss kändes som ett svepskäl till mötet när det egentliga skälet var att, utan att tala illa om någon, de ville komma med sina råd. Det vore intressant att få veta hur våra tankar kommit till dövorganisationernas kännedom.

Imorgon är det sista dagen som vi jobbat i Nepal för den här gången. Vi kommer att träffa Shiva och Sujana för att planera hur vi går vidare.   



Raghav

UH och Raghav

Kor vid Durbar Square

Duvor på lina

Sevärdheter vid Durbar Square

/Sabina, organisationssamordnare

torsdag 24 oktober 2013

Wrap upp-möte med landssamordnarna

På vårat schema stod denna eftermiddag möte med landssamordnarna för att diskutera vilken av organisationerna NAHOH eller SHRUTI vi ska gå vidare med. Jag sa att när vi från UH pratat ihop oss så var vi överrens om att SHRUTI var den organisation vi trodde vi kunde komma längst med. Vi ser två risker med ett samarbete. Dels vet vi inte hur stabil organisationen är, den har endast funnits i lite mindre än två år och ännu inte hunnit visa vad den går för. Den andra risken är att vi inte vet vad som finns bakom den karismatiska ledaren. Vad händer om hon försvinner? Finns det tillräckligt med skickliga aktiva i organisationen som är intresserade av att driva organisationen vidare med samma engagemang som Neeta?

Shiva och Sujana hade med en ritning visualiserat relationerna mellan de olika organisationerna som idag arbetar genom MyRight och deras inbördes relationer. Jag är väldans imponerad av att de lyckats skapa en så tydlig visuell bild av detta! Hur som kom det fram att SHRUTI inte vill samarbeta med andra hsk/döv-organisationer. De verkar snarare för att öka avståndet. Konceptet med MyRight är att organisationerna ska arbeta tillsammans för att på detta sätt i gemensam front nå målet ökad tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning i Nepal. Självklart har alla organisationer sina egna projekt, men de behöver ha en förmåga att kunna samarbeta. Landssamordnarna var rädda att ett samarbete med SHRUTI inom ramen för MyRight skulle kunna orsaka konflikter i samband med landsgruppsmötena och på så sätt skapa splittring.

Med den informationen känns det som att vi inte har så mycket till val om vi ska arbeta i ett projekt genom MyRight. NAHOH är för övrigt den organisation som vi i Sverige innan resan tänkt oss att ha ett samarbete med. Och det är verkligen ingen dålig organisation att samarbeta med, vi fick ett positivt intryck av dem under mötet i tisdags. Om vi väljer NAHOH så är en negativ aspekt att vi tror att ett samarbete med NAHOH kan innebära att NAHOH böjer sig för oss mer än de borde. Ett samarbete med SHRUTI tror vi skulle ses som mera jämbördigt. En annan negativ aspekt är att om vi väljer NAHOH så får vi inte Neeta. Jag lyfte frågan om Shiva och Sujana trodde det ifall vi valde NAHOH fanns någon som helst möjlighet att i vårat projekt kunna använda oss av Neeta. Hon har den personlighet som skapar revolutioner. Dessvärre kan detta samtidigt innebära kompromisslöshet vilket inte är bra i ett samarbete.

Landssamordnarna sa att vi inte behöver bestämma något nu, det är viktigt att vi väljer vad vi själva tror blir bäst. Vi kan fundera och diskutera med de svenska organisationer som genom MyRight redan har projekt i Nepal och utifrån det bilda oss en egen uppfattning. När jag kommer hem till Sverige kommer jag ta kontakt med de svenska organisationer som genom MyRight är verksamma i Nepal.

Shiva och Sujana ville summera mötet med en fråga om vad vi ville göra i vårt projekt. Jag svarade att vi först och främst vill veta vad vår samarbetsorganisation vill. Men ett villkor vi har är att projektet ska fokusera på arbete med barn, ungdomar och/eller unga vuxna med hörselskada. I nuläget kan jag tänka mig att vi till en början behöver identifieras gruppen personer med hörselskada och erbjuda dem någon form av rehabilitering. Om hörapparater ska delas ut behöver det finnas en plan för hur dessa ska repareras i Nepal. T.ex. att det finns tekniker med kompetensen i landet. Antingen utbilda sådana i Nepal, eller låta svenska tekniker besöka Nepal med jämna mellanrum och som trasiga hörhjälpmedel kan lämnas in hos för reparation. Ett annat dilemma vi måste ha en plan för är batterier. Hur förser vi hörapparatsanvändare utan någon som helst ekonomisk marginal i livet med batterier? Vi tror att ett projekt som skulle passa både oss i Sverige och samarbetsorganisationen har en plan för empowerment och att barn med hörselskada både ska få talad nepalesiska och nepalesiskt teckenspråk. Och om barnet går integrerat, en tillgänglig skola med en acceptabel ljudmiljö, liten klass och möjlighet att avläsa klasskamraterna, funktionshinderkunskap i lärarutbildningen så att läraren kan anpassa skolsituationen efter barnets behov så att barnet kan ta del av utbildningen. Vi vill arbeta med organisationsutveckling, sprida information om organisationen utanför Kathmandu med omnejd och skapa mötesplatser i form av aktiva lokalavdelningar runt om i Nepal.

 Meditation i bur
Meditation i bur
/Sabina, organisationssamordnare

Danmarks MyRight och besök på dövskola

"Disabled People Organisations Denmark" (DPOD) är Danmarks MyRight. Idag träffade vi Renu Lohani som är anställd av organisationen. Under 90-talet genomförde NAHOH (den första organisationen för personer med hörselskada som vi träffade i Nepal) tillsammans med en dansk organisation ett projekt där hörapparater distribuerades och hörselscreening infördes. P.g.a. de politiska oroligheterna i Nepal hade samarbetsparterna svårt att genomföra projektet enligt ursprungsplanen. Problem som dök upp var att om en hörapparat gick sönder fick den skickas till Danmark för reparation då det var svårt att få den lagad i Nepal. Vidare hade folk i landet generellt inte råd med hörapparatsbatterier. 

Renu berättade att i Pokhara finns en australiensisk läkare som dragit igång rehabiliteringsverksamhet för barn med hörselskada och där hörapparater delas ut. De organisationer för personer med hörselskada som vi träffat finns i Kathmandudalen. Ambitionen är att sprida information om vår samarbetsorganisation i landet och så småningom låta organisationens verksamhet expandera. Den australiensiska läkarens klinik kan vara intressant att samarbeta med kring informationsspridning om organisationen. 

I Nepal finns 19 personer med CI. Operationen bekostas av familjen och det är därför endast rika personer som fått möjligheten till en CI-operation. Den första operationen gjordes runt 2005 och genomsnittsåldern för de barn som opereras ligger på 12-13 år. Föräldrarna till barnen med CI har bildat en organisation vars arbete går ut på att koordinera kontakten mellan familjen och sjukhuset och att exempelvis säkra barnens möjlighet att få gå hos talpedagog.

I Nepal ses barn med CI som närmare dövsamhället än det hörande samhället. Barnen hör efter operationen ljud, men lär sig ofta inte tala helt bra och fortsätter använda teckenspråk som första språk. Många barn med CI blir kvar i dövskolan, endast ett fåtal får ett så bra språk att de börjar i en skola för hörande. 

När vi frågade vad Renu tyckte om SHRUTI (den andra organisationen för personer med hörselskada som vi träffade) svarade hon att organisationen är väldigt ny. De har ännu inte gjort så mycket men är angelägna om att genomföra projekt. Medlemmarna är unga och engagerade och de aktiva i SHRUTI har ledande positioner i andra organisationer. Nästan direkt försökte Renu styra över samtalet på NAHOH (den första organisationen för personer med hörselskada som vi träffade) och att deras ordförande är en mycket ärlig person. Hon pratade länge och varmt om NAHOH.

Mötet avslutades med att Renu sa att vi väldigt gärna fick höra av oss om vi hade frågor, behövde hjälp eller råd i arbetet. Vi tackade för att Renu tagit sig tid och gav henne en UH-påse med en present i. 

    
Renu får en present från UH

Renu, MyRights landssamordnare och UH

Efter mötet med Renu åkte vi iväg till Naxal dövskola. Vi hade tänkt besöka skolan när eleverna var där, men i morse halv sju fick jag sms från Shiva som meddelade att han kommit på att barnen var lediga från skolan eftersom det var festival. Även rektorn var iväg, men en lärare tog emot oss och visade oss runt.

På väg in på skolområdet.

Skolbyggnad.

Skolbyggnad.

Therese provar klätterställning på skolgården.

Solpanel på taket för att det ska bli så pass ljust på kvällen att eleverna kan teckna till varandra.

Klassrum.

Shivas och Sujanas assistent Niketan tog oss till en restaurang där många döva arbetar.

Skylt utanför restaurangen.

Dags för middag. Återkommer om vad som mera hände idag.

/Sabina, organisationssamordnare

onsdag 23 oktober 2013

Apor, "National Federation of the Disabled Nepal" samt "Ministry of Education"

Idag kan jag skryta med att jag självsäkert gått fram till en minister i det hierarkiska Nepal och sagt åt honom att använda slinga för att jag ska höra vad han säger. Inte illa va?

Denna förmiddag tog Shiva (en av MyRights nepalesiska landssamordnare) med oss till Swayambu aptempel. Templet är egentligen en buddistisk plats för religiös praktik, men ett apsamhälle i storlek stor, större, störst har flyttat dit och springer omkring bland byggnaderna. Platsen pryds av buddistiska böneflaggor och hela området fascinerade våra västerländska ögon. Templet känns som en oas bortom Kathmandus ständiga kalabalik och larm och utsikten över staden är underbar! Vi fick till och med en skymt av Himalaya.

                                      Apa och böneflaggor



                                                       Apa sittandes på en byggnad

                                                       Apa bakifrån

                                       Hungriga apor

                                       Tittar ut

                                                       UH med tolkar

Första programpunkten för dagen var ett möte med paraplyorganisationen: "National Federation of the Disabled Nepal" (NFDN). Både NAHOH och SHUTRI, de organisationer vi träffade igår och som företräder personer med hörselskada, är medlemmar i NFON. Tika Devi Dahal är generalsekreterare och kommer själv från en organisation för kvinnor med funktionsnedsättning i Nepal. På plats fanns även Kumar Regmi som är ordförande i "National Association of the Deaf and hard of hearing" (NADH) liksom en man vars namn jag inte minns, men som är aktiv i en organisation som arbetar för personer med utvecklingsstörning då han har en dotter som har utvecklingsstörning.

NFON var mycket intresserade av att få veta hur UH arbetade, vad personer med hörselskada har för rättigheter/möjligheter i Sverige, vad vi ville arbeta med i Nepal samt vad de kunde hjälpa oss med. De undrade vad vi i Sverige ansåg att skillnaden mellan personer med dövhet och personer med hörselskada är.

Vårt slingsystem fortsatte att skapa fascination även om ingen i paraplyorganisationen kunde prova det själv. Generellt så har det varit många gånger lättare att få folket i Nepal att använda slingan korrekt än vad det är att få folk i Sverige att göra det. Detta trots att nepaleserna aldrig sett en slinga förut. De flesta känner heller inte till att det finns en sådan teknisk lösning. Den grupp som haft svårast att komma ihåg att använda slingan rätt är NAHOH (den första organisationen för personer med hörselskada som vi träffade igår), annars har det gått utmärkt både i dövgruppen (som väntat med att teckna tills tolken fått slingan), i SHRUTI (den andra organisationen för hörselskadade) och i grupper bestående av hörande.

NFON (paraplyorganisationen) betonade vikten av att flera organisationer för personer med funktionsnedsättningar gemensamt arbetar för tillgänglighet. Hörselskadegruppen är ännu en svår grupp att kategorisera i Nepal och den första utmaningen är att få en tydlig klassificering. Annars blir det svårt att stärka gruppen som helhet.
        

                                      NFON och UH

                                       Gata i Kathmandu

På eftermiddagen besökte UH "Ministry of Education". För att få tillåtelse att driva ett projekt i Nepal behöver UH ha ministeriet bakom sig.

Vi fick en genomgång av vad den nepalesiska staten gjort för personer med funktionsnedsättning från 1964 och fram till idag, samt vilka förbättringar som gjorts i skolan för att barn med funktionsnedsättning ska kunna ta del av utbildningen. Ännu går inte alla barn i landet i skola och fyra femtedelar av dessa är barn med någon form av funktionsnedsättning.

Ministerns rådgivare tillika med sakkunnig (min egen hobbyanalys av vad vi skulle kalla mannen i Sverige) frågade vad vi vill arbeta med i Nepal. Jag svarade att vi inte kan ge ett färdigt svar på detta då det måste komma från den organisation vi ska samarbeta med. Först i februari kommer en LFA workshop att genomföras och därefter en färdig projektplan att sammanställas. Det vi idag efter de möten vi haft kan tänka oss att projektet kommer gå ut på är att ge barn med hörselskada i Nepal möjlighet till en anpassad skolgång. Ministern ville veta hur skolgången kunde anpassas. Först och främst handlar det om att hitta barn med hörselskada och ge dem rehabilitering, helst där de får tillgång till tekniska hjälpmedel om sådana kan hjälpa. Vi berättade om några skräckexempel vi hört i mötet med hörselskadeorganisationerna igår och sa att för att undvika detta behöver barnens lärare kunskap och utbildning i vad barn med hörselskada har för behov. UH:s hjärtebarn möjlighet till tvåspråkighet lyftes. Oavsett om barn med hörselskada har tillgång till slinga eller inte kan klassrummens ljudmiljö anpassas. Exempel på anpassning är byte av eventuella fläktar som väsnas, tyg på väggar så att ljudet inte studsar, möbeltassar eller golv med heltäckningsmattor, i den mån det är möjligt göra så störande ljud utifrån inte kommer in i klassrummet m.m. Små klasser liksom möjligheten att möblera klassrummet så att ett barn med hörselskada kan läsa av sina klasskamraters läppar. Om ett barn med hörselskada tvingas gå i en stor klass kan en plats längst fram alltid vara reserverad för barnet.

Ministern och hans rådgivare fastnade särskilt vid det jag nämnde om att i lärarnas utbildning lägga in funktionshinderkunskap och diskuterade länge den möjligheten. Jag berättade givetvis inte att vår svenska skolminister vägrat att lyssna på det örat. :-) Men om det nu är så att detta kan drivas igenom (oavsett om det blir en del av "vårt" projekt eller något ministeriet går vidare med på egen hand) så skulle det kunna betyda att Nepal lägger in funktionshinderkunskap i lärarutbildningen innan Sverige gör det. Det skulle vara något att visa vår svenska skolminister!

En annan fundering är hur det ser ut i andra länder, om de har funktionshinderkunskap som en obligatorisk del i sin lärarutbildning. Är det så att de inte har det kan vi kanske flagga för ministeriet att så är fallet och om Nepal lägger in funktionshinderkunskap i lärarutbildningen kan de vara först i världen med detta. Vore intressant att kontakta utbildningsministerier världen runt för att ta reda på hur det ser ut med den saken.         
                                       UH, utbildningsministern och hans rådgivare

                                Våra stabila klippor till landssamordnare, Sujana och Shiva.

/Sabina (organisationssamordnare)