En arbetsmarknad för alla?

I går var Gudrun på ett seminarium anordnat av Temagrupp Likabehandling i arbetslivet.

Trappan in till lokalen var… gammal. Ojämn. Höga steg. Och rätt högt över marken till dörren. Jag tittade upp, det stod en människa i dörröppningen för att hälsa folk välkomna, och hennes knän var väl i ansiktshöjd för mig. Lite lätt stapplande tar jag mig uppför trappan. Inte lätt. Ironin i detta kommer ni förstå när jag avslöjar namnet på seminariumet. När jag kommit upp för trappan var min första fråga om det fanns slinga där. Glädjande nog blev svaret ja, och jag fick dessutom ansvarig person utpekad. Temat för seminariumet var ”En arbetsmarknad för alla?” Så drar de igång, och personen som presenterar börjar prata. I racerfart. Utan mikrofon. Jag har ingen aning om vem människan var, eller vad hon sa. När nästa person skulle börja prata så hojjtade jag till och tyckte att om de har en slinga så bör det finnas en mikrofon. Den ansvariga personen säger följande: ”Jo, men det finns slinga, och mikrofoner har vi … Var är mikrofonerna? Jag springer och letar efter dem.” Hon försvinner, och kommer snabbt tillbaka med två handmickar som är kopplade med lång sladd till slingan, och dessutom till ett högtalarsystem.

Temat för diskussionen var en arbetsmarknad för alla. Arrangörerna hade dragit ihop en riktigt spännande panel bestående av Åsa Lindh (generaldirektör ESF), Gudrun Schyman (talesperson Fi), Örjan Brinkman (generalsekreterare HSO), Christine Giljam (utvecklingsledare DO) och Göran Lindberg (fd länspolismästare Uppsala) samt en moderator; Soledad Piñero Misa. Under ämesområdet Mänskliga rättigheter diskuterades en lång rad saker, och de hade mycket bra att säga. Många kloka åsikter, och de lyssnade verkligen in varandra. Det var mycket roligt att höra. När mikrofonerna togs fram så ifrågasatte dock Gudrun om det verkligen behövdes. Ja svarade jag, och till viss förvåning för mig även en stor del av resten av publiken. Så ur hörseltillgänglighetsperspektiv får de trots allt godkänt. Sett till annan tillgänglighet får de dock gravt underkänt.

När panelen hade pratat på ett tag, och sagt mycket smart så var det dags för publiken. Jag pratade lite om slingan, och hur en så kompetent panel bemötte mig när jag ville att de skulle använda mikrofon. Jag fick då till svar av Gudrun att hon inte uppfattat att jag frågat efter mikrofon. Personen som pratade efter mig frågade om när vi ska införa nolltolerans för bristande tillgänglihet och att man diskriminerar, exkluderar och annat som panelen varit inne på. Jag har en känsla av att hon kommer bli citerad i framtiden, eller att politiker och sakpolitiska rörelser kommer att sno hennes uttryck. Nolltolerans mot till exempel rasism har ju funnits förut, och det begreppet kommer nog att smyga sig in allt mer i samhällsdebatten när det gäller jämställdhet och kanske funktionshindersfrågorna också. Ett tillgängligt samhälle 2010… troligen inte, men vi måste visa vad vi vill ska vara gällande värderingar för framtiden, här och nu. Som det så vist sades under diskussionen. Vad kan vi göra för att förbättra? För övrigt hade arrangörerna ett försvar för sitt val av lokal. De hade att välja på den lokalen, eller ingen alls. De valde att köra, trots bristande tillgänglihet. Nästa år tänker de köra i en tillgänglig lokal, eller inte alls.

Jag skrev för övrigt upp mig på arrangörernas nyhetsbrev. Det kan vara bra att veta vad de sysslar med, och hur de resonerar. Och om jag är i Almedalen nästa år så ska jag absolut kolla in deras arrangemang, ur tillgänglighetsperspektiv.